Hej Döden - vems (o)tur är det nu?
Den för alla ofrånkomliga döden...
På sista tiden har jag drabbats av en smula dödsångest. Döden har låtit påverka mig mer än den brukar. (Är det ett ålderstecken?? )
Tidigare har jag tagit livet liksom så självklart, men nu är jag mer tacksam. Tacksam att jag mår bra, har allt jag behöver (mja nästan, en nyare bil och ett hus vore inte dumt) är frisk (förutom lite mindre skavanker och krämpor här och var, men inget dödligt), har familj och bra vänner som bryr sig om en osv. Jag tror det är viktigt och nyttigt att ibland stanna till och tänka över hur bra man faktiskt har det (även om inte alla pusselbitar alltid är välformade samtidigt, så att säga, men då kan man tänka på de som ser fina ut).
Det var ett repotage i Metro om en journalist som skrivit en bok ("Livet kan inte vänta" tror jag den hette), och de hade publicerat bilder från boken i tidningen. Repotaget handlade om tre obotligt cancersjuka kvinnor. På en bild låg en av dem i sin sjukhussäng och tätt bakom henne låg hennes man och höll om henne. Det påverkade mig starkt; där låg de och liksom väntade in slutet tillsammans. Tänk om det hände mig, eller min sambo? Usch, dödsångestkänsla igen.
En annan bild var på nästa kvinna, som inte hade något hår kvar, och läste godnattsaga för sin dotter. Hon hade inte långt kvar att leva.
Häromveckan var det en trafikolycka på väg 108 utanför Staffanstorp i Skåne, där en man med sina två söner i bilen frontalkrockade med en buss. De dog alla tre. Tänk att vara mamman i den familjen? Förlora hela sin familj på en sekund. De kommer aldrig mera hem.
Eller tsunamin i Thailand för den delen... Familjen som åker på lycklig semester, och så kommer man hem - ensam.
Var också på begravning nyligen, där - om något - är döden väldigt närvarande. Det är obehagligt, man blir så kallt medveten om att livet kan närsomhelst ryckas ifrån en. Eller någon nära.. Jag har börjat krama mannen lite mer. Och köra försiktigare. Borde skratta lite oftare och så borde jag ha hjälm när jag cyklar... Ja ni hajjar budskapet. Fånga dagen liksom, lev som om dagen vore den sista, osv.
En låt som passar min känsla är Lars Winnerbäcks "om du lämnade mig nu". Lyssna på den!
Som veterinär ingår döden i jobbet, eller rättare sagt, vi måste emellanåt avliva djur. Euthanasi heter det lite finare uttryckt. Nu när jag blivit så blödig vet jag inte riktigthur jag kommer hantera en gråtande ägare som tar farväl av sitt älskade djur, som ofta varit en familjemedlem. Jag hoppas att jag vänjer mig och kan agera ödmjukt och professionellt. Har övat lite i skolan, men har (tyvärr?) inte haft med någon känslosam ägare än.
Något jag har svårt för, apropå avlivningar, är hästförsäkringarnas "användbarhet". Det innebär att hästägare kan få sin häst "utdömd" för att de kanske skadat sig så de inte längre kommer hålla för det hästen från början blev köpt till (någon tävlingsdisciplin, det är ofta dyra tävlingshästar som blir utdömda). De låter alltså avliva hästen som mycket väl kunnat duga som ridhäst inom någon annan disciplin, eller kanske t.o.m bli bra igen efter ihärdig rehabilitering, för att kunna få ut försäkringspengar så de kan köpa en ny häst. Och rida sönder. Så den också blir utdömd.
Ok nu var jag cynisk, men något ligger väl i det. Och klart hästar kan skada sig på andra sätt, men jag tycker att borde inte veterinärvårdsförsäkring vara nog? Jag VET att hästar också är dyra att köpa, men missbrukas inte möjligheten att få den utdömd lite väl ofta, när det egentligen skulle gå att få hästen någorlunda ok igen? visst, det krävs mycket av en ägare, att VILJA ta hand om och lägga tid på rätt rehabiliteringsprogram för att träna upp sin konvalescenthäst - för hur bra veterinärvård hästen än har fått ligger största jobbet hos ägaren att hästen blir bra. Var tog viljan vägen?
Kärleken till hästen?
Ytterligare en typ av dödsångest här, att avliva djur som är friska eller kan bli det, med lite "TLC" = tender loving care.
På sista tiden har jag drabbats av en smula dödsångest. Döden har låtit påverka mig mer än den brukar. (Är det ett ålderstecken?? )
Tidigare har jag tagit livet liksom så självklart, men nu är jag mer tacksam. Tacksam att jag mår bra, har allt jag behöver (mja nästan, en nyare bil och ett hus vore inte dumt) är frisk (förutom lite mindre skavanker och krämpor här och var, men inget dödligt), har familj och bra vänner som bryr sig om en osv. Jag tror det är viktigt och nyttigt att ibland stanna till och tänka över hur bra man faktiskt har det (även om inte alla pusselbitar alltid är välformade samtidigt, så att säga, men då kan man tänka på de som ser fina ut).
Det var ett repotage i Metro om en journalist som skrivit en bok ("Livet kan inte vänta" tror jag den hette), och de hade publicerat bilder från boken i tidningen. Repotaget handlade om tre obotligt cancersjuka kvinnor. På en bild låg en av dem i sin sjukhussäng och tätt bakom henne låg hennes man och höll om henne. Det påverkade mig starkt; där låg de och liksom väntade in slutet tillsammans. Tänk om det hände mig, eller min sambo? Usch, dödsångestkänsla igen.
En annan bild var på nästa kvinna, som inte hade något hår kvar, och läste godnattsaga för sin dotter. Hon hade inte långt kvar att leva.
Häromveckan var det en trafikolycka på väg 108 utanför Staffanstorp i Skåne, där en man med sina två söner i bilen frontalkrockade med en buss. De dog alla tre. Tänk att vara mamman i den familjen? Förlora hela sin familj på en sekund. De kommer aldrig mera hem.
Eller tsunamin i Thailand för den delen... Familjen som åker på lycklig semester, och så kommer man hem - ensam.
Var också på begravning nyligen, där - om något - är döden väldigt närvarande. Det är obehagligt, man blir så kallt medveten om att livet kan närsomhelst ryckas ifrån en. Eller någon nära.. Jag har börjat krama mannen lite mer. Och köra försiktigare. Borde skratta lite oftare och så borde jag ha hjälm när jag cyklar... Ja ni hajjar budskapet. Fånga dagen liksom, lev som om dagen vore den sista, osv.
En låt som passar min känsla är Lars Winnerbäcks "om du lämnade mig nu". Lyssna på den!
Som veterinär ingår döden i jobbet, eller rättare sagt, vi måste emellanåt avliva djur. Euthanasi heter det lite finare uttryckt. Nu när jag blivit så blödig vet jag inte riktigthur jag kommer hantera en gråtande ägare som tar farväl av sitt älskade djur, som ofta varit en familjemedlem. Jag hoppas att jag vänjer mig och kan agera ödmjukt och professionellt. Har övat lite i skolan, men har (tyvärr?) inte haft med någon känslosam ägare än.
Något jag har svårt för, apropå avlivningar, är hästförsäkringarnas "användbarhet". Det innebär att hästägare kan få sin häst "utdömd" för att de kanske skadat sig så de inte längre kommer hålla för det hästen från början blev köpt till (någon tävlingsdisciplin, det är ofta dyra tävlingshästar som blir utdömda). De låter alltså avliva hästen som mycket väl kunnat duga som ridhäst inom någon annan disciplin, eller kanske t.o.m bli bra igen efter ihärdig rehabilitering, för att kunna få ut försäkringspengar så de kan köpa en ny häst. Och rida sönder. Så den också blir utdömd.
Ok nu var jag cynisk, men något ligger väl i det. Och klart hästar kan skada sig på andra sätt, men jag tycker att borde inte veterinärvårdsförsäkring vara nog? Jag VET att hästar också är dyra att köpa, men missbrukas inte möjligheten att få den utdömd lite väl ofta, när det egentligen skulle gå att få hästen någorlunda ok igen? visst, det krävs mycket av en ägare, att VILJA ta hand om och lägga tid på rätt rehabiliteringsprogram för att träna upp sin konvalescenthäst - för hur bra veterinärvård hästen än har fått ligger största jobbet hos ägaren att hästen blir bra. Var tog viljan vägen?
Kärleken till hästen?
Ytterligare en typ av dödsångest här, att avliva djur som är friska eller kan bli det, med lite "TLC" = tender loving care.
Kommentarer
Trackback
