Veckans meny: intorkad slemmig bakterie- och virus-cocktail
Något som jag tycker är jobbigt är att pendla. Speciellt i rusningstrafik. Men, det tycker väl de flesta, så det är inte det jag ska klaga på denna gång. Nej, jag tycker alla människor jag ska dela resa med är snuskiga. Eller ok inte alla men många. De flesta.
När jag kör bil/buss, speciellt vid rödljus och kollar in i andra bilar, sitter förarna ofta och pillar näsan. Och inte lite pill heller.. (läs: gräver). De tror ingen ser. Fair enough.
På bussar/tåg (som jag åker ofta): Folk nyser/hostar sig i händerna. Sen tar de i handtag och hålla-i-sig-stolpar... Mmmm Yummy, sen ska man själv ta i en intorkad slemmig bakterie- och virus-cocktail!
Hallå, man hostar sig i armvecket!!!
Jag har läst en kurs som heter födevaresikkerhed och en i bakteriologi, samt en om virus (virologi). Så det här med hygien har vi koll på som veterinärer (mycket, mycket viktigt för alla för att bekämpa spridning av sjukdomar!)
De som håller på med mat och/eller de som går på restaurang-toaletter: Väldigt få tvättar händerna efter toalettbesök... (en studie gjord med dold kamera vid handfaten på offentliga toaletter). Nåt att tänka på.
Man ska tvätta sig i ljummet vatten med tvål och gnugga helst 10 sekunder för att det ska vara riktigt. Och går ni på restaurang och toaletten där inte har tvål: Ät inte på den restaurangen.
Jag har (under utbildningen) fått bacillskräck. Jag tvättar händerna jämt. Känner mig smutsig om jag bara öppnat en offentlig dörr genom att ta i handtaget (man vet ju inte vad de som tagit i det innan pillat på eller om de nyst sig i handen eller pillat näsan). Men det är nog en bra egenskap, speciellt som veterinär eftersom det är ytterst viktigt att tvätta (och sprita av) händerna mellan patienterna. Jag tycker inte det är konstigt att influensor och förkylningar sprids när jag ser hur vanligt folk beter sig. Folk är snuskiga (för att inte tala om barn, de stoppar dessutom in sina redan geggiga händer i munnen och sen ska de upp och kleta i ansiktet på vuxna, eller så slickar de direkt på hålla-i-sig-stolparna på bussen om de får tillfälle, yuk!)
Dags att rannsaka sig själv: Hur ofta tvättar DU händerna?
Mitt drömjobb!
Hej nu är jag tillbaka! Skolan har satt igång med buller och bång, sista terminen nu, tjoho! Har redan gått 3 veckor, första veckan hade vi rättsmedicin och tenta redan på lördan, den var hemsk. Massa frågor som man ska hitta svaren i danska lagar, inte nog med att man måste komma på i vilka lagar det kan stå, vi ska dessutom hitta paragrafer och stycken. Massa frågor på kort tid, stress stress, jag förstår inte riktigt vitsen med såna tentor. Och jag är himla glad att jag aldrig kommit på att bli jurist! Fyy vad trist med alla stela konstiga formuleringar som man måste tolka vad de ens betyder! Hallå, skriv i klarspråk!
Jaja, det är i allafall överstökat, nu är jag på hästkliniken på min "modul 2" av hästinriktningen ("differentieringen", på kliniken kallas vi "diffarna")
Jag har redan fått göra så mycket! och lärt mig massor! Och lyckats ställa diagnoser och differentialdiagnoser. Känner mig rätt duktig faktiskt, det kommer bli en fantastiskt rolig termin och jag är så glad att jag snart ska börja jobba - det ska bli så himla kul! Jag är dessutom mer motiverad än nånsin att plugga och lära mig ALLT om häst - synd bara att alla bra böcker jag vill ha är så dyra...
Eftersom vi är diffare så får vi göra alla procedurer (som annars inte de som har sina "hästveckor" - de veckor som alla får göra på utbildningen - får göra.) T.ex har jag gjort abdominocentese, ilagt venkatetrar, ilagt naso-gastrisk sond och magpumpat vid koliker med överfyllda magar, jag har styrt och gjort cysto-och gastroskopi, lagt nervblockader mm mm. Och nu är jag "bara" på internmedicin, sen kommer jag vara i kör-praxis, på kirurgi och ortopedi med!
Jag är så glad för att jag ska bli (häst)veterinär. Och snart börjar det "på riktigt"!!!
Jaja, det är i allafall överstökat, nu är jag på hästkliniken på min "modul 2" av hästinriktningen ("differentieringen", på kliniken kallas vi "diffarna")
Jag har redan fått göra så mycket! och lärt mig massor! Och lyckats ställa diagnoser och differentialdiagnoser. Känner mig rätt duktig faktiskt, det kommer bli en fantastiskt rolig termin och jag är så glad att jag snart ska börja jobba - det ska bli så himla kul! Jag är dessutom mer motiverad än nånsin att plugga och lära mig ALLT om häst - synd bara att alla bra böcker jag vill ha är så dyra...
Eftersom vi är diffare så får vi göra alla procedurer (som annars inte de som har sina "hästveckor" - de veckor som alla får göra på utbildningen - får göra.) T.ex har jag gjort abdominocentese, ilagt venkatetrar, ilagt naso-gastrisk sond och magpumpat vid koliker med överfyllda magar, jag har styrt och gjort cysto-och gastroskopi, lagt nervblockader mm mm. Och nu är jag "bara" på internmedicin, sen kommer jag vara i kör-praxis, på kirurgi och ortopedi med!
Jag är så glad för att jag ska bli (häst)veterinär. Och snart börjar det "på riktigt"!!!
Bakom Specialet finns massa arbete som inte syns
Är i full gång med Specialet. Jag och Jessica jobbar så huvet känns som sega råttor när man kommer hem. Typ. Men det är segt, för det vi gör syns inte, ändå kommer vi framåt. Vi slåss nämligen med svensk byråkrati.
I två månader har vi försökt få tag på de rätta personerna på olika ställen och instanser. Vi väntar på att de kommer tillbaks på semester, sen visar det sig att det ändå inte var den personen man skulle prata med och får ett nytt namn, ny väntan... Jordbruksverket har inte koll på massa papper och tillstånd om stället vi ska låna hästar från, det stället hävdar starkt att de har tillstånd osv osv. Massa skickade mail fram och tillbaks som måste formuleras noga, och så ska vi få tag i all utrustning innan vi ska komma igång (bla en tygel-tryck-mätare med tillhörande dataprogram som vi importerar från Australien!).
Detta har gjort att vår undersökning inte kunnat genomföras i sommar, nu hoppas vi kunna klämma in undersökningen under den veckan jag har höstlov från kliniken istället... Och göra statistiken på jullov och tom efter att jag egentligen ska vara klar i skolan...Pust! Parallellt med all administration har vi iallafall skrivit vår teoretiska del baserat på olika vetenskapliga artiklar och litteratur, så visst har vi ändå fått mycket gjort. Men det hade varit lättare att hoppa på ett befintligt projekt där man börjar med undersökningen direkt där alla tillstånd och papper är klara, så man kan ägna sig åt resultaten och statistiken nästan direkt... Då hade vi redan varit klara. Men.. Detta är otroligt mycket mer spännande!
Detta vi gjort nu har tagit oss ett halvår. Tre månader tog det att bara designa studien, att ta fram en projektbeskrivning. Vi har tre handledare med vilka vi kommit fram till hur vi ska göra, allt för att minimera "bias". Tex ska vi inte använda ryttare i studien, då dessa kan påverka hästen för mycket, så blir det en felkälla i resultaten (bias).
Men samtidigt - det är otroligt lärorikt och känns otroligt bra att ha fått göra en hel studie helt själva - dessutom är handledarna väldigt engagerade och många är nyfikna på våra resultat. Om vi lyckas komma fram till något kommer de användas internationellt på olika symposier omkring denna metod och hästträning generellt (dvs det efterfrågas om forskning och bevis på området av bl.a. veterinärer, domare och FEI) Kul kul kul!
Vi jobbar vidare. Kolla sålänge in: http://horsesforlife.com/ARollkurPictogram/
ps: en häst ska inte dregla utanför munnen - det är tecken på smärta eller obehag (den ska istället ha vitt "läppstift" eller inget alls). De ska inte gå och gapa eller "joxa" med tungan. Tygelkontakten ska vara mjuk, särskilt till stångbettet när man rider med kandar. Hästarna har svårt att se och andas när de håller huvudet i rollkur, se en del av bilderna - ögonen är riktade starkt uppåt (framåt för hästen). Bilderna är tagna på dressyrframridning med kända ryttare...
(för er som inte vet vad vi skriver om har jag skrivit ett inlägg tidigare i juni som heter "Rollkur").
I två månader har vi försökt få tag på de rätta personerna på olika ställen och instanser. Vi väntar på att de kommer tillbaks på semester, sen visar det sig att det ändå inte var den personen man skulle prata med och får ett nytt namn, ny väntan... Jordbruksverket har inte koll på massa papper och tillstånd om stället vi ska låna hästar från, det stället hävdar starkt att de har tillstånd osv osv. Massa skickade mail fram och tillbaks som måste formuleras noga, och så ska vi få tag i all utrustning innan vi ska komma igång (bla en tygel-tryck-mätare med tillhörande dataprogram som vi importerar från Australien!).
Detta har gjort att vår undersökning inte kunnat genomföras i sommar, nu hoppas vi kunna klämma in undersökningen under den veckan jag har höstlov från kliniken istället... Och göra statistiken på jullov och tom efter att jag egentligen ska vara klar i skolan...Pust! Parallellt med all administration har vi iallafall skrivit vår teoretiska del baserat på olika vetenskapliga artiklar och litteratur, så visst har vi ändå fått mycket gjort. Men det hade varit lättare att hoppa på ett befintligt projekt där man börjar med undersökningen direkt där alla tillstånd och papper är klara, så man kan ägna sig åt resultaten och statistiken nästan direkt... Då hade vi redan varit klara. Men.. Detta är otroligt mycket mer spännande!
Detta vi gjort nu har tagit oss ett halvår. Tre månader tog det att bara designa studien, att ta fram en projektbeskrivning. Vi har tre handledare med vilka vi kommit fram till hur vi ska göra, allt för att minimera "bias". Tex ska vi inte använda ryttare i studien, då dessa kan påverka hästen för mycket, så blir det en felkälla i resultaten (bias).
Men samtidigt - det är otroligt lärorikt och känns otroligt bra att ha fått göra en hel studie helt själva - dessutom är handledarna väldigt engagerade och många är nyfikna på våra resultat. Om vi lyckas komma fram till något kommer de användas internationellt på olika symposier omkring denna metod och hästträning generellt (dvs det efterfrågas om forskning och bevis på området av bl.a. veterinärer, domare och FEI) Kul kul kul!
Vi jobbar vidare. Kolla sålänge in: http://horsesforlife.com/ARollkurPictogram/
ps: en häst ska inte dregla utanför munnen - det är tecken på smärta eller obehag (den ska istället ha vitt "läppstift" eller inget alls). De ska inte gå och gapa eller "joxa" med tungan. Tygelkontakten ska vara mjuk, särskilt till stångbettet när man rider med kandar. Hästarna har svårt att se och andas när de håller huvudet i rollkur, se en del av bilderna - ögonen är riktade starkt uppåt (framåt för hästen). Bilderna är tagna på dressyrframridning med kända ryttare...
(för er som inte vet vad vi skriver om har jag skrivit ett inlägg tidigare i juni som heter "Rollkur").
"Rollkur"
Så var pluggeriet igång - mindre busskörning och mer fokus på Specialet (examensarbetet). Jag ska skriva det tillsammans med Jessica i min klass och nästan hela sommaren är ägnad åt det. Innan vi bestämde oss för vad vi skulle skriva om kände jag att jag vill kunna göra en liten skillnad, göra det en smula bättre i hästhållningen på nåt sätt. Jag vill inte göra en litteraturstudie utan hellre undersöka något, för att sen kunna bevisa att det är bra eller dåligt och få i allafall några människor att fundera om lite (dock mer statistikarbete... :-/ ). Jag är intresserad av träning av hästar, fysiologi, hästvälfärd och beteendevetenskap. Och gissa vad - det är precis vad vi kommer hålla på med!
I Danmark, liksom det har varit inom FEI, är det "på tapeten" med träningsmetoden "Rollkur"/Hyperflexion av hästens nacke. De som använder metoden menar att det ger bättre "ryggsving" under ridning. Sen finns Gerd Heuschmann, beridare och veterinär i Tyskland, som nog är den största motståndaren till metoden. Han åker världen runt och håller föredrag om just detta - den moderna dressyren och hur det påverkar hästarna psykiskt och fysiskt. Jag och Jessica åkte till Jylland för ca två veckor sedan och var på ett sådant föredrag med honom då vi bestämt oss för att försöka, på ett så objektivt sätt som möjligt, att undersöka denna träningsmetod med vårat Speciale eftersom det saknas bevis för om metoden är bra eller dålig.
Det var ett mkt bra föredrag - Gerd gick igenom hästens anatomi och utifrån detta beskrev vad som händer om man rider med hästens nacke vid rollkur. Det stora hela, kortfattat, är att ryggmuskulaturen blir spändare och bakbenen inte kan arbeta "under" hästen på samma sätt som när man rider den i en "nedåt-framåt"-form, som istället ger en avslappnad rygg och därmed kan byggas upp i styrka. När en ryttare sitter på denna spända rygg skapar det obehag för hästen, som stressas och eventuellt reagerar med att vilja fly undan och blir vad dressyrryttarna kallar "nervig", och så håller de hårdare i tyglarna så inte hästen löper iväg - och en ond cirkel är skapad. Denna ryggspänning ger också oregelbundna gångarter, som man även ser på hästar som rids i en väldigt hög nackhållning (ger också ryggspänningar, speciellt om den rids i en hög form för tidigt i utbildningen). Oregelbundna gångarter ser man på nästan alla OS-dressyrhästar - kolla i slowmotion på traven (som ju ser väldigt showig ut) - den är fyrtaktig och bak-och framben är inte parallella!
Dessutom måste ryttarna ofta rida fram i timmar innan en tävling eftersom den är så spänd - de "tröttar" ut hästen istället. Ska inte en toppryttare endast behöva värma och mjuka upp sin häst kanske 20 min innan en tävling? Och hur kommer det sig att man inte längre får vara mer än tre ekipage på en dressyr-prisutdelning längre - (risk att olyckor sker med de nerviga hästarna som exploderar och OS-ryttare som faller av) - ska inte en dressyrhäst vara högsta beviset på lydnad!? Desutom rider nästan ingen toppryttare som det står beskrivet på FEI´s hemsida hur "korrekt"ridning går till, eller beskrivet i den "gamla" ridläran, där hästen ska röra sig harmoniskt, med näsryggen framför lodplanet och nacken (inte 2-3e halskotan =hästen "knäpppt av" nacken och har inte med sig ryggen) som högsta punkt.
Det är domarnas ansvar vad de premierar -och tyvärr får en showig ridning mer poäng idag. Hästarna gör inte harmoniska balettrörelser längre utan spända inövade rörelser där gångarterna blir oregelbundna -ser häftigare ut och publiken jublar.
Det var lite om det hela. Jag kan rekommendera att läsa Gerds bok, "Tug of War", eller se hans DVD "If horses could speak", där han pedagogiskt går igenom hästens anatomi och vad som händer när man rider med olika metoder (bra som dåliga).
http://www.youtube.com/watch?v=NJdcm8yCTRg
http://everyrider.typepad.com/everyrider/2007/03/the_rollkur_deb.html
Så, det är lite bakgrund till vårt arbete i sommar - jag återkommer mer när/om vi kommit fram till några eventuella resultat!
I Danmark, liksom det har varit inom FEI, är det "på tapeten" med träningsmetoden "Rollkur"/Hyperflexion av hästens nacke. De som använder metoden menar att det ger bättre "ryggsving" under ridning. Sen finns Gerd Heuschmann, beridare och veterinär i Tyskland, som nog är den största motståndaren till metoden. Han åker världen runt och håller föredrag om just detta - den moderna dressyren och hur det påverkar hästarna psykiskt och fysiskt. Jag och Jessica åkte till Jylland för ca två veckor sedan och var på ett sådant föredrag med honom då vi bestämt oss för att försöka, på ett så objektivt sätt som möjligt, att undersöka denna träningsmetod med vårat Speciale eftersom det saknas bevis för om metoden är bra eller dålig.
Det var ett mkt bra föredrag - Gerd gick igenom hästens anatomi och utifrån detta beskrev vad som händer om man rider med hästens nacke vid rollkur. Det stora hela, kortfattat, är att ryggmuskulaturen blir spändare och bakbenen inte kan arbeta "under" hästen på samma sätt som när man rider den i en "nedåt-framåt"-form, som istället ger en avslappnad rygg och därmed kan byggas upp i styrka. När en ryttare sitter på denna spända rygg skapar det obehag för hästen, som stressas och eventuellt reagerar med att vilja fly undan och blir vad dressyrryttarna kallar "nervig", och så håller de hårdare i tyglarna så inte hästen löper iväg - och en ond cirkel är skapad. Denna ryggspänning ger också oregelbundna gångarter, som man även ser på hästar som rids i en väldigt hög nackhållning (ger också ryggspänningar, speciellt om den rids i en hög form för tidigt i utbildningen). Oregelbundna gångarter ser man på nästan alla OS-dressyrhästar - kolla i slowmotion på traven (som ju ser väldigt showig ut) - den är fyrtaktig och bak-och framben är inte parallella!
Dessutom måste ryttarna ofta rida fram i timmar innan en tävling eftersom den är så spänd - de "tröttar" ut hästen istället. Ska inte en toppryttare endast behöva värma och mjuka upp sin häst kanske 20 min innan en tävling? Och hur kommer det sig att man inte längre får vara mer än tre ekipage på en dressyr-prisutdelning längre - (risk att olyckor sker med de nerviga hästarna som exploderar och OS-ryttare som faller av) - ska inte en dressyrhäst vara högsta beviset på lydnad!? Desutom rider nästan ingen toppryttare som det står beskrivet på FEI´s hemsida hur "korrekt"ridning går till, eller beskrivet i den "gamla" ridläran, där hästen ska röra sig harmoniskt, med näsryggen framför lodplanet och nacken (inte 2-3e halskotan =hästen "knäpppt av" nacken och har inte med sig ryggen) som högsta punkt.
Det är domarnas ansvar vad de premierar -och tyvärr får en showig ridning mer poäng idag. Hästarna gör inte harmoniska balettrörelser längre utan spända inövade rörelser där gångarterna blir oregelbundna -ser häftigare ut och publiken jublar.
Det var lite om det hela. Jag kan rekommendera att läsa Gerds bok, "Tug of War", eller se hans DVD "If horses could speak", där han pedagogiskt går igenom hästens anatomi och vad som händer när man rider med olika metoder (bra som dåliga).
http://www.youtube.com/watch?v=NJdcm8yCTRg
http://everyrider.typepad.com/everyrider/2007/03/the_rollkur_deb.html
Så, det är lite bakgrund till vårt arbete i sommar - jag återkommer mer när/om vi kommit fram till några eventuella resultat!
Mina hästar och en... hypokondriker?
Antingen "skomakarns barn" eller hypokondriker... Det vill säga antingen är det nåt med hästarna, och jag tänker att "ärs, det ger nog med sig" istället för att kolla upp det, eller så tänker jag på alla möjliga olika åkommor det skulle kunna vara. Och det är inte så några heller... Bokhyllan bågnar av alla kilo böcker jag har om det.
Nä, det är inte lätt att vara veterinär med egna djur. Dessutom, när jag faktiskt upptäckt nåt (som när Emma fick ett stort sår över höger bakkota förra året när hon kom lös och härjade runt gården några varv), så blir man lite nojjig - vad ska jag göra nu!? I vilken ordning? Vilka material? ska det sys eller bara läggas förband? Ska det läggas förband eller lufttorka??? En så enkel sak blev så svår när det väl kom till kritan. Jag har ju som sagt inte så många erfarenheter att något "sitter i ryggmärgen" än (bävar inför min första kritiska kolik-patient på egen hand...när det är på liv eller död!).
Emmas sår tvättade jag så rent jag kunde och bedömde att såret behövde undersökas djupare om det var andra strukturer än hud inblandat (senor,led, blodkärl, nerver) samt att det faktiskt borde sys. Så jag ringde ut distriktsveterinären (eftersom jag själv inte får ge bedövning eller lugnande medel som ofärdig veterinär) - givetvis på jourtid. ..
Han kom ut, undersökte såret, tvättade rent, sydde, la på förband och gav mig en hisnande räkning. Och jag fick gå och köpa mer (dyra) förband att kunna byta med. Ett par dar senare när jag skulle byta igen hade stygnen gått upp. Såret satt ju på ett ställe där hon böjer benet när hon går, så det måste ha dragit i såret varpå stygnen lossnat. Såret var nu för "gammalt" för att kunna sys igen, så här stod jag nu med en öppen sårläkning som jag fick tvätta titt som tätt och lägga nya förband på som absorberar, eftersom såret såklart börjat vätska. Dessutom, efter ytterligare ett stycke tid, bildades det svallkött i såret som hindrar läkningen. Så jag fick köpa en ap-dyr kräm som hämmar sådan växt och fortsätta behandla och lägga om (med dyra förband bör tilläggas). Det tog nästan två månader innan såret försvunnit helt. Pust!
Ett par månader senare fick Emma kolik. För första gången i sitt 21-åriga liv. Hon låg och stönade platt på sidan i en snöfylld hage (mycket olikt henne) så det var bara att börja undersöka för att försöka ta reda på hur allvarligt det verkade vara (kolla slemhinnefärg och -fuktighet, ta puls, andningsfrekvens, tempen, lyssna på magljud med stetoskop, kolla hur uttorkad hon är mm). Det mesta var normalt förutom att hon pustade väldans och att tarmljuden var lite nedsatta. Så det var inget akut (tur!) - Emma fick ledas runt ute för att se om magen skulle komma igång. Tyvärr gjorde det inte det så efter ett par timmar åkte jag in på kliniken med henne, där hon fick dropp och blev rektalundersökt - hon var förstoppad (i Colons flexura pelvina). I med paraffinolja via näs-svalgsond, i med ljummet vatten, mer dropp med b-vitamin i och lite smärtstillande och kramplösande. Sen lossnade förstoppningen med råge...och Emma pustade ut (både bak och fram!).
Det har hänt mer grejer sen dess, varje gång har jag först blivit nervös, men faktum är att jag trots nästan enbart teoretisk utbildning har ett hum om vad och när saker behöver göras. Jag hoppas det håller i sig även senare i min karriär, att jag kan lita på "magkänslan" och gräva fram kunskaperna. Så jag kan med gott samvete lita på både "skomakarns barn"-varianten och på hypokondriker-Christine. Kanske till och med är bra att kombinera dem lite? Inte blåsa upp sig över småsaker och ta tag i det som behövs istället.
Ett nytt mysterium med Guinness har dykt upp, jag har mina misstaknar om vad det är men jag återkommer om det efter att jag vet lite mer! (ska in på klinik med honom för att kunna bekräfta det).
Mina hästar ger mig massvis av veterinär-relevant erfarenhet
(på gott och ont förstås, det bästa är ju om de alltid var friska och hela..)!
Dessutom...ser jag fram emot att det kommer bli billigare att vara min egen veterinär till mina djur sen och slippa hisnande räkningar... ;o)
Nä, det är inte lätt att vara veterinär med egna djur. Dessutom, när jag faktiskt upptäckt nåt (som när Emma fick ett stort sår över höger bakkota förra året när hon kom lös och härjade runt gården några varv), så blir man lite nojjig - vad ska jag göra nu!? I vilken ordning? Vilka material? ska det sys eller bara läggas förband? Ska det läggas förband eller lufttorka??? En så enkel sak blev så svår när det väl kom till kritan. Jag har ju som sagt inte så många erfarenheter att något "sitter i ryggmärgen" än (bävar inför min första kritiska kolik-patient på egen hand...när det är på liv eller död!).
Emmas sår tvättade jag så rent jag kunde och bedömde att såret behövde undersökas djupare om det var andra strukturer än hud inblandat (senor,led, blodkärl, nerver) samt att det faktiskt borde sys. Så jag ringde ut distriktsveterinären (eftersom jag själv inte får ge bedövning eller lugnande medel som ofärdig veterinär) - givetvis på jourtid. ..
Han kom ut, undersökte såret, tvättade rent, sydde, la på förband och gav mig en hisnande räkning. Och jag fick gå och köpa mer (dyra) förband att kunna byta med. Ett par dar senare när jag skulle byta igen hade stygnen gått upp. Såret satt ju på ett ställe där hon böjer benet när hon går, så det måste ha dragit i såret varpå stygnen lossnat. Såret var nu för "gammalt" för att kunna sys igen, så här stod jag nu med en öppen sårläkning som jag fick tvätta titt som tätt och lägga nya förband på som absorberar, eftersom såret såklart börjat vätska. Dessutom, efter ytterligare ett stycke tid, bildades det svallkött i såret som hindrar läkningen. Så jag fick köpa en ap-dyr kräm som hämmar sådan växt och fortsätta behandla och lägga om (med dyra förband bör tilläggas). Det tog nästan två månader innan såret försvunnit helt. Pust!
Ett par månader senare fick Emma kolik. För första gången i sitt 21-åriga liv. Hon låg och stönade platt på sidan i en snöfylld hage (mycket olikt henne) så det var bara att börja undersöka för att försöka ta reda på hur allvarligt det verkade vara (kolla slemhinnefärg och -fuktighet, ta puls, andningsfrekvens, tempen, lyssna på magljud med stetoskop, kolla hur uttorkad hon är mm). Det mesta var normalt förutom att hon pustade väldans och att tarmljuden var lite nedsatta. Så det var inget akut (tur!) - Emma fick ledas runt ute för att se om magen skulle komma igång. Tyvärr gjorde det inte det så efter ett par timmar åkte jag in på kliniken med henne, där hon fick dropp och blev rektalundersökt - hon var förstoppad (i Colons flexura pelvina). I med paraffinolja via näs-svalgsond, i med ljummet vatten, mer dropp med b-vitamin i och lite smärtstillande och kramplösande. Sen lossnade förstoppningen med råge...och Emma pustade ut (både bak och fram!).
Det har hänt mer grejer sen dess, varje gång har jag först blivit nervös, men faktum är att jag trots nästan enbart teoretisk utbildning har ett hum om vad och när saker behöver göras. Jag hoppas det håller i sig även senare i min karriär, att jag kan lita på "magkänslan" och gräva fram kunskaperna. Så jag kan med gott samvete lita på både "skomakarns barn"-varianten och på hypokondriker-Christine. Kanske till och med är bra att kombinera dem lite? Inte blåsa upp sig över småsaker och ta tag i det som behövs istället.
Ett nytt mysterium med Guinness har dykt upp, jag har mina misstaknar om vad det är men jag återkommer om det efter att jag vet lite mer! (ska in på klinik med honom för att kunna bekräfta det).
Mina hästar ger mig massvis av veterinär-relevant erfarenhet
(på gott och ont förstås, det bästa är ju om de alltid var friska och hela..)!
Dessutom...ser jag fram emot att det kommer bli billigare att vara min egen veterinär till mina djur sen och slippa hisnande räkningar... ;o)
En titt i slakteriet.
Nu var det ett tag sen jag bloggade sist... Tiden har inte räckt till riktigt. Jag har ägnat mesta delen av den till att pendla till Roskilde i veckan. Där går jag en kurs i köttkontroll på Slagteriskolen. Vi ska lära oss att kolla att djurskydd hålls, att djuren är friska och "hela" innan de slaktas och kolla att slaktproceduren och hela "kedjan" från "jord till bord" är hygienisk och sköts på rätt sätt. Vi ska också stå och kolla igenom alla kroppar och kroppsinnehåll att det är friskt och "ätbart". Det är alltså rätt många uppgifter man kan ha som veterinär med de döda djuren. Förberedande kurs för att få gå denna köttkontrollkurs är patologi, men jag märker att även kunskaper från tidigare kurserna bakteriologi, toxikologi, hygienseminariet och födevaresäkerhet är meningsfulla.
Trots att det luktar död och är fullt av blod överallt samt att jag avskyr vad vi gör med djuren (det är rätt obehagligt egentligen att se denna industri, hur stora kroppar åker omkring upphängda i taket i hundratals på löpande band), är jag ändå en smula fascinerad över hela slaktproceduren. Det känns bra att veta hur det går till. Eftersom jag antar att "ni köttätare" inte kommer besöka något slakteri för att se hur det ni äter kommit till, tänkte jag kort beskriva "kedjan":
I Roskilde slaktar de svin, och de föses en och en in i en kammare/sluten hiss, vari de blir medvetslösa av koldioxid. Sen hängs de upp i taket och halspulsådern skärs upp så livet kan rinna ur dem. Jag måste säga att denna avlivningsmetod känns mer behaglig än för korna, som skjuts med bultpistol (Blir man inte lite sjuk i huvet av att stå och se dem i ögonen och skjuta dem, en och en, i hundratals hela dagarna? Den synen är obehaglig kan jag meddela, de ramlar ihop av medvetslöshet, ögonen rullar in i ögonhålorna och de ligger och krampar och sprattlar tills man "avblodat" dem (det är avblödningen de dör av, inte bultpistolen). Iallafall, efter avblödningen doppas grisarna i ett skållhett bad, så att huden blir mjuk. Efter badet hamnar de i en maskin där de tumlar runt och blir "rakade", för att fortsätta in i en brännkammare (1200grader) så de får en "smakligare" färg (vem vill äta babyrosa svål?) Sen spolas de av i kallt vatten, och härifrån börjar själva slaktarbetet där gubbar står på löpande band och tömmer grisen. En tar ut tarmar, en tar ut "plucks" (lungor, lever, hjärta, njurar osv), en klyver grisen i två delar ,sen åker grisen igenom veterinärkontrollen för att kunna få stämpel om den är ok eller om grisen ska kasseras. Klövarna kapas och så hängs den in i ett kylrum, i väntan på ytterligare styckning och packetering för att sen hamna i en butik, nära dig.
Det funkar i princip på samma sätt för ko, förutom avlivningsmetoden och att de "avhudas" innan delningen av kroppen.
Kursen har hittills varit väldigt givande. Jag tycker - trots att jag inte äter kött - att det är viktigt att veta och se hur det går till. Jag kan jobba för att djuren ska ha det bra fram till de dör (uppfödning, djurhållning, djurskydd, transporter, hantering och slaktprocedur) och att de slipper stress och onödigt lidande.
För ska vi som människor ha djur, tar vi samtidigt på oss ett stort ansvar. Djuren ska skötas på bästa sätt och få utlopp för sina naturliga behov och ha dem i en för djuren anpassad miljö. Många skaffar husdjur utan minsta kunskap om hur de ska skötas, vilket självklart går ut över djuret. Man "förmänskligar" dem eller ger dem inte tillräcklig stimulans eller motion eller har dem i fel miljö. Borde man inte införa något slags test innan männsikor skaffar djur, egentligen? För djurens skull?
på besök i ett litet ko ("kreatur-")slakteri på Själland.
Trots att det luktar död och är fullt av blod överallt samt att jag avskyr vad vi gör med djuren (det är rätt obehagligt egentligen att se denna industri, hur stora kroppar åker omkring upphängda i taket i hundratals på löpande band), är jag ändå en smula fascinerad över hela slaktproceduren. Det känns bra att veta hur det går till. Eftersom jag antar att "ni köttätare" inte kommer besöka något slakteri för att se hur det ni äter kommit till, tänkte jag kort beskriva "kedjan":
I Roskilde slaktar de svin, och de föses en och en in i en kammare/sluten hiss, vari de blir medvetslösa av koldioxid. Sen hängs de upp i taket och halspulsådern skärs upp så livet kan rinna ur dem. Jag måste säga att denna avlivningsmetod känns mer behaglig än för korna, som skjuts med bultpistol (Blir man inte lite sjuk i huvet av att stå och se dem i ögonen och skjuta dem, en och en, i hundratals hela dagarna? Den synen är obehaglig kan jag meddela, de ramlar ihop av medvetslöshet, ögonen rullar in i ögonhålorna och de ligger och krampar och sprattlar tills man "avblodat" dem (det är avblödningen de dör av, inte bultpistolen). Iallafall, efter avblödningen doppas grisarna i ett skållhett bad, så att huden blir mjuk. Efter badet hamnar de i en maskin där de tumlar runt och blir "rakade", för att fortsätta in i en brännkammare (1200grader) så de får en "smakligare" färg (vem vill äta babyrosa svål?) Sen spolas de av i kallt vatten, och härifrån börjar själva slaktarbetet där gubbar står på löpande band och tömmer grisen. En tar ut tarmar, en tar ut "plucks" (lungor, lever, hjärta, njurar osv), en klyver grisen i två delar ,sen åker grisen igenom veterinärkontrollen för att kunna få stämpel om den är ok eller om grisen ska kasseras. Klövarna kapas och så hängs den in i ett kylrum, i väntan på ytterligare styckning och packetering för att sen hamna i en butik, nära dig.
Det funkar i princip på samma sätt för ko, förutom avlivningsmetoden och att de "avhudas" innan delningen av kroppen.
Kursen har hittills varit väldigt givande. Jag tycker - trots att jag inte äter kött - att det är viktigt att veta och se hur det går till. Jag kan jobba för att djuren ska ha det bra fram till de dör (uppfödning, djurhållning, djurskydd, transporter, hantering och slaktprocedur) och att de slipper stress och onödigt lidande.
För ska vi som människor ha djur, tar vi samtidigt på oss ett stort ansvar. Djuren ska skötas på bästa sätt och få utlopp för sina naturliga behov och ha dem i en för djuren anpassad miljö. Många skaffar husdjur utan minsta kunskap om hur de ska skötas, vilket självklart går ut över djuret. Man "förmänskligar" dem eller ger dem inte tillräcklig stimulans eller motion eller har dem i fel miljö. Borde man inte införa något slags test innan männsikor skaffar djur, egentligen? För djurens skull?
på besök i ett litet ko ("kreatur-")slakteri på Själland.
En veterinärs mödor med världens bästa arbetskollegor djuren.
För att fortsätta på snuskteman så tänkte jag för alla oinvigda berätta lite om hur det egentligen är att vara veterinär(-student). Du kanske till och med sitter och drömmer om att bli veterinär? Eller ångrar att du inte blev det? För många har nog en vision att man plåstrar om gulliga små djur med stora ögon. Det gör man också, och det är jättekul (och synd om djuren förstås, men det är ju därför veterinären finns så de kan bli friska igen)! Men så finns det ju fler saker en veterinär måste göra. Här kommer lite fler exempel än de jag tidigare skrivit om:
*slakteri - här ska veterinären kontrollera djurskyddet, evt skadade/sjuka djur, kontrollera köttet mm
*Avlivningar - man måste tyvärr ibland avliva eller nödslakta ett djur (detta är det jobbigaste tycker jag, speciellt om man måste göra det med bultpistolen och den efterföljande avblödningen, det är en så... dramatisk metod. Dock snabb.)
*patologi - obducera avlivade/självdöda djur för att fastställa dödsorsak. Inte sällan har djuret börjat ruttna om den självdött, med den fantastiska lukt därtill (läs kväljnings-stank). Vill inte ens försöka beskriva den med risk för regurgitation eller vomitus (uppkast, fler knasord här!).
*rektal-undersökning - ja det ska göras rätt ofta. Vid koliker, dräktighetsundersökningar, ultraljudsscanningar mm till och med på hund ska man in och pilla med fingret (kolla tex prostatan). Måste ju påpeka att det tydligen är standard vid magont om man går till läkaren också... Bara så ni vet - beware!
*Analsäckstömning - på hund, samt behandling eller extirpation av dem (se där, ytterligare ett knasord! betyder att man tar bort dom). Dessutom lukten från sekretet ur analsäckarna... Mmmmmh!
*kläderna - totalt osexigt (?) att gå omkring i stora stålhättestövlar, overall och ett långt gummiförkläde med lång plasthandske på vänsterarmen. Och kanske lukta var eller bajs med fint brunprickigt mönster på. Som sagt, Ingen glamour.
*Obstetrik och repro-kursen, som jag ju redan skrivit om, men värd att nämnas då den var så...udda
*klösa-bita-riva-sparka-osv. ja tänk vilka risker vi kan utsättas för när vi ska hantera de stackars sjuka djuren! Har man otur kanske man får in en mördarbakterie på köpet i såret?
*kanylstick - ja ytterligare en risk om man råkar bli stucken själv för att djuret man ska sticka är lite livligt eller nåt. Väldigt spännande vad som händer beroende på vad kanylen innehöll - Låt oss säga, Somnulose? Pentobarbital? Eller varför inte etorfin?
*djurägare!!! - inte att förglömma denna kategori. Jösses vilka människor man får träffa. Alla möjliga typer med alla möjliga åsikter och orsaker och historier. Gärna hela djurets livshistoria eller varför inte få höra om lilla Fiffis bästis Karo som har varit med om bla, bla, bla.... Och förresten, inte bara djurägare när som man träffar när man arbetar.
När folk, t.ex. på en fest eller middag, frågar vad man gör, och man svarar att man ska bli veterinär, så börjar många berätta alla deras historier med deras djur. Om när de ridit nångång. Om att de haft en katt som gjort si eller så. Om deras möte med en ko. Eller när de åt en ko. Och så vidare...
Har jag glömt något nu?
Jo ni kanske undrar varför jag alls vill bli veterinär och utsätta mig för allt o-glamourigt frivilligt??? Jo det har jag svar på!
- Kärlek.
För trots allt är det värt det, när man lyckas hjälpa det sjuka djuret och en ledsen djurägare blir glad igen. Och att få arbeta och vara hela dagarna med djur (i mitt fall hästar <3 ), kan det bli bättre?
Korvstoppningmetoden
Jag satt häromdagen och tänkte på alla nya ord som jag lärt (?) mig under min utbildning. Inte bara alla fina medicinska termer och kroppsdelar på latin (väldigt logiska), men också alla organismer (virus, bakterier, parasiter) läkemedel/farmakologi (där fanns verkligen ingen logik!) och olika sjukdomar. Och på det mesta finns givetvis ett enklare svenskt/danskt namn, som vi också ska kunna så vi kan berätta på ett förståeligt sätt för djurägarna vad problemet är. Ja just det. Jag har lärt mig att förstå och tala danska också! Inte illa.
Undrar bara hur mycket jag kommer ihåg? Vet inte om korvstoppningsmetod inför tentor gör att man minns det långt i efterhand. Men hur ska man annars memorera hundratals nya konstiga namn inför en tenta?
Jag menar, hör här bara:
Musculus Sternocleidomastoideus, Os pisiformis, Strongylus Vulgaris, Acepromazine, Benzimidazole, Clostridium Botulinum, Parascaris Equorum, Habronema, Ischemi, dorsal dislokation av palatum molle, Histologi, Dystoki, Foetotomi, Mastit, Ostertagia Ostertagi, Caecum, Cercarier, Suturer och Ligaturer, Laminitis, quo ad tempus, Abcess, Antihelmintika, Appertura Thoracis Cranialis, Epiglottis, Cysticercus Bovis, Enterobius Vermicularis, Emasculator... och tusentals lika knasiga till.
Pust. Men, överraskande nog, så har jag märkt även här, att jag kan mer än jag tror. "It rings a bell" så att säga (ellerhur, mina kollegor, ni kan orden ovan va?) För trots allt så används de flesta benämningar i arbetet som veterinär. Alla läkemedel på kliniken, veta vad man ska slå upp i internationell litteratur, förstå internationell medicinsk litteratur, fylla i formulär på vad man vill kolla på labb (då används alla latinska namn på parasiterna, bakterierna osv).
Rätt fantastiskt ändå. Vad man kan lära sig. Och hur mycket mer jag kommer lära mig!!!
Ser fram emot att bli specialist på häst så småningom.
Jag jobbar på det, håll till godo!
Mitt val - Vegetarian
Jag slutade äta kött under första terminen på min utbildning. Hade funderat på det tidigare, men kanske av lathet inte orkat "ta steget". Jag är ingen matlagningsfantast och jag kunde inte tänka mig att vara utan grillat kött, hamburgare, kyckling, köttbullar eller julskinka.
Men så hade vi den här kursen, "Veterinaermedicinsk videnskabsteori". Den handlade om olika etiska och moraliska teorier, och vi presenterades olika scenarion varje vecka som vi fick diskutera utifrån dessa teorier, men också ventilera egna åsikter. En mycket bra kurs, måste jag säga.
Många scenarion är sådana som vi kommer stöta på i arbetet som veterinärer, t.ex. när är det dags att avliva sitt djur? Ska man välja att cancerbehandla sin 12-åriga hund? För vems skull??? Människor som har sina djur som sexpartners (förekommer faktiskt, usch och fy), det överdrivna ras-avlandet med lidande för djuren som konsekvens (perserkatter, mopsar, bulldogs och andra kortnosiga djur som måste opereras för att kunna andas normalt, Belgian Blue kor och bulldogs som måste förlösas med kejsarsnitt, schäferhundar med mer och mer sluttande höfter som ger höftproblem, osv), och det här med slakttransporter.
Vi fick se en film, lite som "uppdrag granskning" i Danmark där man smygfilmat transportfirmor, och vi fick se hur de för att tjäna pengar bokstavligt kastade in grisarna i lastbilen för att få det att gå undan lite, ungefär 100 st för många än vad som var planerat, så de fick kravla runt på varandra därinne. Dessa grisar är uppfödda för att bli slaktade, och har i många tillfällen knappt haft någon yta att röra sig på, så de är muskelfattiga och har urlakade skelett. Det är inte svårt att räkna ut att många grisar bryter ryggar och ben under dessa transporter. Slaktkycklingar samlas ihop med maskiner som liknar en biltvättborstar, med vilka de "sopas" in i burar via löpande band, som dessutom speedas upp så kycklingarna fullständigt skjuts som kanonkulor in i burarna, också här alldeles för många i varje och skador på djuren som följd. Uppfödning idag har dessutom gjort att slaktkycklingarna växer väldigt snabbt och blir mycket tyngre än en ekologiskt "framtagen" kyckling, så deras ben inte hänger med och de kan inte stå/gå.
Förkastligt tycker jag! Jag vill inte vara en del av den här köttindustrinom den ser ut såhär. Det finns ju "bra" transporter, slaktdjursuppfödare och djurhållning, men det står inte alltid på paketen man köper. Jag väljer att sluta helt. Men det är inte min enda anledning att sluta. Detta var den etiska biten.
Moraliska biten: Tänk er att det kom utomjordingar hit, och att de var överlägsna och smartare än oss (enligt dem själva). Ger det då dem rättigheten att äta oss??? För det är väl precis så vi gör med djur? Har inte alla rättighet att leva, egentligen? Argumentet att "djur äter också djur" håller inte här tycker jag, för vi som människor har ju ställt oss över djuren (det är däför vi inte kallar oss djur fastän vi alla är däggdjur), vilket betyder att vi kan ta etiska och moraliska ställningstaganden. Vi kan välja att inte äta dem av dessa orsaker.
Sedan andra terminen på utbildningen tycker jag dessutom att det är lite oläckert att äta muskler. Kroppsdelar! Vi stod nämligen varenda eftermiddag i två terminer och dissekerade alla möjliga djur (mest hundar, det var inte mycket kvar av dem sen när kursen var slut... men de ska ha ett stort tack som lärt oss mycket). Det blev ingen skillnad på muskler som kroppsdel eller någon annan, allt var likdelar och hade ju tillhört ett djur med personlighet som någon tyckt mycket om. Dessutom känns det konstigt att äta sina patienter???
Kan ju tillägga, för att provocera lite, hur de som äter kött kan kalla sig riktiga djurvänner???... Hm. Man kan istället kalla sig kattvän, hundvän, hästvän osv. Det vore mer rätt.
(Har dessutom klagomål på en del djurhållning, hantering och ridning av hästar, men det återkommer jag till i nåt senare blogginlägg. Sålänge kan ni läsa Bo Tibblins inlägg i senaste numret av Ridsport från 30 april - mycket bra).
Fler anledningar: Det är miljöovänligt! Visste ni att köttproduktionen står för hela 18% av alla växthusgasutsläpp? Och att det är lika mycket som världens alla transporter??? (Källa: FN:s livsmedelsorgan, FAO).
Sen är det ohälsosamt. Att äta rött kött ökar risken för tjocktarmscancer, och rekommendationen är att äta mindre än 500 gram i veckan. (Källa: Världscancerfonden/World cancer research fund, WCRF).
Nej, jag har inte ångrat att jag slutade äta kött. Hur jag klarar mig från alla de goda rätterna jag räknade upp? Det finns jättebra substitut på marknaden numera! Kolla i frysdisken efter vegetariskt, se där ligger korvar, hamburgare, "kött"bullar schnitzlar och annat skoj, som inte alls smakar illa! Korven är god att grilla t.ex. Det finns dessutom tofu som man kan marinera, och olika torrvaror (sojaprotein) som har alla dess former och konsistenser som man vill ha. Vi använde det till Fondue förra veckan, gick utmärkt och ingen skillnad från kött såg man heller! :o)
Min mening är inte att propagera att alla ska sluta äta kött. Men jag tycker att fler ska veta var det kommer ifrån, och alla som äter kött borde göra ett studiebesök på ett slakteri. Och att man kanske kan äta lite mindre kött. Välja kött man vet exakt var det kommer ifrån, kanske välja vilt lite oftare (som jag anser har levt sitt naturliga liv och inte, förhoppningsvis, lidit innan de skjutits). Fast i lagom mängd förresten, om alla skulle gå över till att bara äta vilt har vi inga djur kvar i skogen sen....
Men så hade vi den här kursen, "Veterinaermedicinsk videnskabsteori". Den handlade om olika etiska och moraliska teorier, och vi presenterades olika scenarion varje vecka som vi fick diskutera utifrån dessa teorier, men också ventilera egna åsikter. En mycket bra kurs, måste jag säga.
Många scenarion är sådana som vi kommer stöta på i arbetet som veterinärer, t.ex. när är det dags att avliva sitt djur? Ska man välja att cancerbehandla sin 12-åriga hund? För vems skull??? Människor som har sina djur som sexpartners (förekommer faktiskt, usch och fy), det överdrivna ras-avlandet med lidande för djuren som konsekvens (perserkatter, mopsar, bulldogs och andra kortnosiga djur som måste opereras för att kunna andas normalt, Belgian Blue kor och bulldogs som måste förlösas med kejsarsnitt, schäferhundar med mer och mer sluttande höfter som ger höftproblem, osv), och det här med slakttransporter.
Vi fick se en film, lite som "uppdrag granskning" i Danmark där man smygfilmat transportfirmor, och vi fick se hur de för att tjäna pengar bokstavligt kastade in grisarna i lastbilen för att få det att gå undan lite, ungefär 100 st för många än vad som var planerat, så de fick kravla runt på varandra därinne. Dessa grisar är uppfödda för att bli slaktade, och har i många tillfällen knappt haft någon yta att röra sig på, så de är muskelfattiga och har urlakade skelett. Det är inte svårt att räkna ut att många grisar bryter ryggar och ben under dessa transporter. Slaktkycklingar samlas ihop med maskiner som liknar en biltvättborstar, med vilka de "sopas" in i burar via löpande band, som dessutom speedas upp så kycklingarna fullständigt skjuts som kanonkulor in i burarna, också här alldeles för många i varje och skador på djuren som följd. Uppfödning idag har dessutom gjort att slaktkycklingarna växer väldigt snabbt och blir mycket tyngre än en ekologiskt "framtagen" kyckling, så deras ben inte hänger med och de kan inte stå/gå.
Förkastligt tycker jag! Jag vill inte vara en del av den här köttindustrinom den ser ut såhär. Det finns ju "bra" transporter, slaktdjursuppfödare och djurhållning, men det står inte alltid på paketen man köper. Jag väljer att sluta helt. Men det är inte min enda anledning att sluta. Detta var den etiska biten.
Moraliska biten: Tänk er att det kom utomjordingar hit, och att de var överlägsna och smartare än oss (enligt dem själva). Ger det då dem rättigheten att äta oss??? För det är väl precis så vi gör med djur? Har inte alla rättighet att leva, egentligen? Argumentet att "djur äter också djur" håller inte här tycker jag, för vi som människor har ju ställt oss över djuren (det är däför vi inte kallar oss djur fastän vi alla är däggdjur), vilket betyder att vi kan ta etiska och moraliska ställningstaganden. Vi kan välja att inte äta dem av dessa orsaker.
Sedan andra terminen på utbildningen tycker jag dessutom att det är lite oläckert att äta muskler. Kroppsdelar! Vi stod nämligen varenda eftermiddag i två terminer och dissekerade alla möjliga djur (mest hundar, det var inte mycket kvar av dem sen när kursen var slut... men de ska ha ett stort tack som lärt oss mycket). Det blev ingen skillnad på muskler som kroppsdel eller någon annan, allt var likdelar och hade ju tillhört ett djur med personlighet som någon tyckt mycket om. Dessutom känns det konstigt att äta sina patienter???
Kan ju tillägga, för att provocera lite, hur de som äter kött kan kalla sig riktiga djurvänner???... Hm. Man kan istället kalla sig kattvän, hundvän, hästvän osv. Det vore mer rätt.
(Har dessutom klagomål på en del djurhållning, hantering och ridning av hästar, men det återkommer jag till i nåt senare blogginlägg. Sålänge kan ni läsa Bo Tibblins inlägg i senaste numret av Ridsport från 30 april - mycket bra).
Fler anledningar: Det är miljöovänligt! Visste ni att köttproduktionen står för hela 18% av alla växthusgasutsläpp? Och att det är lika mycket som världens alla transporter??? (Källa: FN:s livsmedelsorgan, FAO).
Sen är det ohälsosamt. Att äta rött kött ökar risken för tjocktarmscancer, och rekommendationen är att äta mindre än 500 gram i veckan. (Källa: Världscancerfonden/World cancer research fund, WCRF).
Nej, jag har inte ångrat att jag slutade äta kött. Hur jag klarar mig från alla de goda rätterna jag räknade upp? Det finns jättebra substitut på marknaden numera! Kolla i frysdisken efter vegetariskt, se där ligger korvar, hamburgare, "kött"bullar schnitzlar och annat skoj, som inte alls smakar illa! Korven är god att grilla t.ex. Det finns dessutom tofu som man kan marinera, och olika torrvaror (sojaprotein) som har alla dess former och konsistenser som man vill ha. Vi använde det till Fondue förra veckan, gick utmärkt och ingen skillnad från kött såg man heller! :o)
Min mening är inte att propagera att alla ska sluta äta kött. Men jag tycker att fler ska veta var det kommer ifrån, och alla som äter kött borde göra ett studiebesök på ett slakteri. Och att man kanske kan äta lite mindre kött. Välja kött man vet exakt var det kommer ifrån, kanske välja vilt lite oftare (som jag anser har levt sitt naturliga liv och inte, förhoppningsvis, lidit innan de skjutits). Fast i lagom mängd förresten, om alla skulle gå över till att bara äta vilt har vi inga djur kvar i skogen sen....
Bajs i Brevlådan...
...ja det är sant, bokstavligt talat! det är minsann inte alla som får bajs i brevlådan, men det får jag, haha! (brevbärar´n måste undra...borde lägga ut lite dricks kanske).
Det är inget personligt, utan kanske mer en av sidorna att vara veterinär(student). Så jag tänkte blogga lite om det,lite i denna men också i senare bloggar, -om den lite mer realistiska vardagen för en veterinär, för er som undrar. Kanske ni nångång har varit, eller är, sugna på att bli veterinär? Plåstra om alla gulliga djur och lyssna här och var på dem med stetoskop. Och skriva ut en botningskur, och vips så är det sjuka djuret inte sjukt längre. Ungefär så...Är det inte!
Jag kan ju börja med att säga att den som letar efter ett glammigt jobb, kan leta nån annanstans.
För jobbar man med djur (inte bara veterinärer) får man stå ut med lite skit under naglarna (vilka naglar förresten? de måste ju vara nerfilade), lite kräkor, kiss och rätt mycket bajs av alla dess konsistenser (vilket jag faktiskt inte tänkte gå djupare in på här, men ni kanske har lite fantasi själva). Och alla lukter från alla dessa kroppsvätskor förresten, både från sjuka levande och för den delen döda djur. Jag undrar om luktsinnet någonsin kommer vänja sig?
Jag tänkte berätta om de oglammigaste kurserna vi haft på utbildningen. Det var i reproduktion och obstetrik förra våren. Inte bara oglammig heller, den ena (obstetriken) var så... morbid!
Reproduktion; handlar om avel kort och gott. T.ex. att få djuren dräktiga och kolla spermakvalitet i mikroskop. Sperma förresten, som vi eller den som jobbar med avel (på stuteri, hundkennel osv) ska samla från handjuret. Sperman ska kvalitetsanalyseras för att användas till insemineringar. Man samlar från hingst, tjur, galt och hund, och dessa hanar skall helst vara godkända för avel och genomgått olika tester och bedömningar, för att föra "bra" gener vidare. Och det här med att samla... Ja ni kanske kan tänka själva hur man gör. Hingstar och tjurar "gör jobbet" själva på en slags plint där man "bara" håller i en lösvagina. Med hjälm på huvudet, ifall man skulle få en smäll av en hov från en halvgalen brunstig hingst när den hoppar upp på bocken. Hundar och galtar... ska man hjälpa lite på traven... Nog om det.
I reproduktionskursen åkte vi också i flera omgångar till ett slakteri på Jylland, där vi fick öva oss i det här med rektalundersökning. DET var oglammigt. Vi fick binda upp massa kor, för att under förmiddagen försöka undersöka så många man hann (ca 15 st). Stackars korna, inget roligt slut på livet... I allafall, där stod vi med hela armen i en korumpa, och deras ändtarmar fylldes mer och mer med luft när armar åkte in. Luft som skulle ut. Som vi rättare sagt fick hjälpa till att få ut. Och ut kom det. Efter de förmiddagarna var alla brunprickiga i ansiktena.
Under lunchrasten slaktades korna, och på eftermiddagen fick vi facit så att säga, på det vi undersökt. Kursen gick ut på att känna till exempel om kon var dräktig och i så fall i vilken månad, eller var i brunstcykeln kon befann sig (undersöks genom att känna på äggstockarna), för att kunna avgöra när bästa tidpunkten för inseminering skulle vara. Man kan också känna andra saker via ändtarmen och på det sättet kunna ställa relevanta diagnoser (ex. kolik på häst).
Obstetrikkursen...Födelsehjälp. Här fick vi lära oss om dräktigheten för de olika djuren, normala tillstånd och allt som kan gå fel (kejsarsnitt, missbildningar, fellägen i livmodern, aborter, infektioner mm). Och det skulle givetvis övas. Vi fick öva hur man får ut en död kalv ur en ko. Att göra kejsarsnitt vore ett för stort ingrepp på kon (det väljer man om kalven lever och kanske inte får plats "den vanliga vägen"). Så kalven ska sågas ut, s.k. fötotomi. Och det fick vi öva. På ny-avlivade kalvar (som ändå ska till slakt), som lades in i en slags låda som fick vara kon, så det skulle bli så verkligt som möjligt. Och vi sågade, den ena kroppsdelen efter den andra kom ut (detta påverkar inte kon, eller stoet för den delen om det är ett dött föl, i verkligheten). Mycket morbid kurs.
Men, om man inte får öva, hur ska man då göra när det är "på riktigt"?
Jag är redan nervös inför att börja jobba, eftersom vi långt ifrån får öva och erfara alla sjukdomar, frakturer, olyckor och andra åkommor som djuren drar på sig. Men alla är vi gröna i början... Och jag har en hel hösttermin kvar på skolans stora fina hästklinik, det ser jag fram emot.
Jo, så det här med bajset. Vi har haft en kurs i parasitologi, där vi lärt oss alla äckliga kryp som orsakar lidande för våra älskade djur. Men man ska ju inte avmaska hursomhelst, med hänsyn till resistensutveckling, så avmaskningskurer på häst är receptbelagda numera. För att veta om hästen har mask i magen ska man skicka in bajsprover till ett labb. Det kostar väl 100-300 kr per häst, och helst ska man kolla alla hästar i ett stall eftersom man bör behandla dem individuellt (alltså bara ge maskmedel till de hästar som faktiskt har mask, i höga doser, i magen). Vi har ju på den här kursen för ett par år sen lärt oss hur man analyserar avföringen för mask, och vi har fri tillgång till ett studentlabb på kliniken...så.. jag har vänner som skickar sina hästars bajs till mig för att jag ska kolla (när jag ändå kollar bajorna från mina egna hästar).
Min sambo är inte direkt överförtjust över posten vi får emellanåt... :-P
Det är inget personligt, utan kanske mer en av sidorna att vara veterinär(student). Så jag tänkte blogga lite om det,lite i denna men också i senare bloggar, -om den lite mer realistiska vardagen för en veterinär, för er som undrar. Kanske ni nångång har varit, eller är, sugna på att bli veterinär? Plåstra om alla gulliga djur och lyssna här och var på dem med stetoskop. Och skriva ut en botningskur, och vips så är det sjuka djuret inte sjukt längre. Ungefär så...Är det inte!
Jag kan ju börja med att säga att den som letar efter ett glammigt jobb, kan leta nån annanstans.
För jobbar man med djur (inte bara veterinärer) får man stå ut med lite skit under naglarna (vilka naglar förresten? de måste ju vara nerfilade), lite kräkor, kiss och rätt mycket bajs av alla dess konsistenser (vilket jag faktiskt inte tänkte gå djupare in på här, men ni kanske har lite fantasi själva). Och alla lukter från alla dessa kroppsvätskor förresten, både från sjuka levande och för den delen döda djur. Jag undrar om luktsinnet någonsin kommer vänja sig?
Jag tänkte berätta om de oglammigaste kurserna vi haft på utbildningen. Det var i reproduktion och obstetrik förra våren. Inte bara oglammig heller, den ena (obstetriken) var så... morbid!
Reproduktion; handlar om avel kort och gott. T.ex. att få djuren dräktiga och kolla spermakvalitet i mikroskop. Sperma förresten, som vi eller den som jobbar med avel (på stuteri, hundkennel osv) ska samla från handjuret. Sperman ska kvalitetsanalyseras för att användas till insemineringar. Man samlar från hingst, tjur, galt och hund, och dessa hanar skall helst vara godkända för avel och genomgått olika tester och bedömningar, för att föra "bra" gener vidare. Och det här med att samla... Ja ni kanske kan tänka själva hur man gör. Hingstar och tjurar "gör jobbet" själva på en slags plint där man "bara" håller i en lösvagina. Med hjälm på huvudet, ifall man skulle få en smäll av en hov från en halvgalen brunstig hingst när den hoppar upp på bocken. Hundar och galtar... ska man hjälpa lite på traven... Nog om det.
I reproduktionskursen åkte vi också i flera omgångar till ett slakteri på Jylland, där vi fick öva oss i det här med rektalundersökning. DET var oglammigt. Vi fick binda upp massa kor, för att under förmiddagen försöka undersöka så många man hann (ca 15 st). Stackars korna, inget roligt slut på livet... I allafall, där stod vi med hela armen i en korumpa, och deras ändtarmar fylldes mer och mer med luft när armar åkte in. Luft som skulle ut. Som vi rättare sagt fick hjälpa till att få ut. Och ut kom det. Efter de förmiddagarna var alla brunprickiga i ansiktena.
Under lunchrasten slaktades korna, och på eftermiddagen fick vi facit så att säga, på det vi undersökt. Kursen gick ut på att känna till exempel om kon var dräktig och i så fall i vilken månad, eller var i brunstcykeln kon befann sig (undersöks genom att känna på äggstockarna), för att kunna avgöra när bästa tidpunkten för inseminering skulle vara. Man kan också känna andra saker via ändtarmen och på det sättet kunna ställa relevanta diagnoser (ex. kolik på häst).
Obstetrikkursen...Födelsehjälp. Här fick vi lära oss om dräktigheten för de olika djuren, normala tillstånd och allt som kan gå fel (kejsarsnitt, missbildningar, fellägen i livmodern, aborter, infektioner mm). Och det skulle givetvis övas. Vi fick öva hur man får ut en död kalv ur en ko. Att göra kejsarsnitt vore ett för stort ingrepp på kon (det väljer man om kalven lever och kanske inte får plats "den vanliga vägen"). Så kalven ska sågas ut, s.k. fötotomi. Och det fick vi öva. På ny-avlivade kalvar (som ändå ska till slakt), som lades in i en slags låda som fick vara kon, så det skulle bli så verkligt som möjligt. Och vi sågade, den ena kroppsdelen efter den andra kom ut (detta påverkar inte kon, eller stoet för den delen om det är ett dött föl, i verkligheten). Mycket morbid kurs.
Men, om man inte får öva, hur ska man då göra när det är "på riktigt"?
Jag är redan nervös inför att börja jobba, eftersom vi långt ifrån får öva och erfara alla sjukdomar, frakturer, olyckor och andra åkommor som djuren drar på sig. Men alla är vi gröna i början... Och jag har en hel hösttermin kvar på skolans stora fina hästklinik, det ser jag fram emot.
Jo, så det här med bajset. Vi har haft en kurs i parasitologi, där vi lärt oss alla äckliga kryp som orsakar lidande för våra älskade djur. Men man ska ju inte avmaska hursomhelst, med hänsyn till resistensutveckling, så avmaskningskurer på häst är receptbelagda numera. För att veta om hästen har mask i magen ska man skicka in bajsprover till ett labb. Det kostar väl 100-300 kr per häst, och helst ska man kolla alla hästar i ett stall eftersom man bör behandla dem individuellt (alltså bara ge maskmedel till de hästar som faktiskt har mask, i höga doser, i magen). Vi har ju på den här kursen för ett par år sen lärt oss hur man analyserar avföringen för mask, och vi har fri tillgång till ett studentlabb på kliniken...så.. jag har vänner som skickar sina hästars bajs till mig för att jag ska kolla (när jag ändå kollar bajorna från mina egna hästar).
Min sambo är inte direkt överförtjust över posten vi får emellanåt... :-P
Jag bjuder på Dagens Äckelrysning
Att vara veterinär innebär inte bara att rädda djur, men också att bekämpa dem. Och då menar jag inte de gulliga djuren, utan parasiter (parasit = organism som lever av en annan organism). Parasiter är bland det äckligaste som finns. Om ni inte kommer på några kan jag nämna ett par: alla inälvsparasiter (maskar), fästingar, myggor, kvalster... Och de flesta ger symptom på dem de kalasar på. Man kan få ont i magen som följd av förstoppning, få klåda, utslag, allergier, anemi (blodbrist) eller få feber (på grund av bakterier eller virus som parasiten lämnar som visitkort som man blir sjuk av).
Dessutom är de otroligt äckliga, så äckliga att jag får såna där äckelrysningar när jag ser dem. Tänk att obducera ett djur som man inte vet vad det dött av och upptäcka att, förutom andra symptom i kroppen på det döda djuret, upptäcka att tarmen är full av mask. Lååånga vitslemmiga maskar. *Brrrr*. En gång när vi var på besättningsbesök i en grisfarm hängde det ut en 20 cm lång spolmask ur baken på en gris. Som rörde sig! Liksom slingrade sig som en snirklande..mask. Stackars gris. Men - då är det ju tur att veterinären finns - som kan sätta in en avmaskningskur och bekämpa de äckliga snuskisarna.
Så, apropå kryp, och egentligen därför jag tänkte skriva, var att jag ikväll varit med om äckligheter. Hemma!!! Vi har för ett tag sen drabbats av mott. De liknar nattfjärilar och lägger ägg (som blir larver) i mjöl, knäckebröd, nötter mm. Man kan råka få hem dem i nåt mjölpaket från en butik (tyvärr vet vi inte vilken just våra kommer ifrån). Vi trodde att vi bekämpat dem då vi torkat ur skåpen och slängt all mjöl och torrvaror hemma (det var rätt mycket eftersom det bakas mycket bröd hos oss). Så vi såg dem inte på ett tag. Tills idag. Själva fjärilen är inte så äcklig, men larverna... Och luddet omkring äggen...En vän sa till mig att de finns i hyllupphängningarna i skafferiet. Där hade vi givetvis inte tittat - tills idag. Och *brrrr* nu får jag äckelrysningar igen, men där fanns MASSOR av ludd och larver (som rörde sig!). Så denna kväll har jag totalsanerat hela skafferiet och bekämpat kryp (de är inga parasiter, men jag lovar att de är lika äckliga, de rör sig ju sådär skräckfilmsaktigt, och -hemska tanke - tänk om vi råkat äta några larver i mjölet vi använt?) *brrrrr* Vissa saker vänjer man sig liksom inte med, och då har jag sett rätt många obehagliga och äckliga grejer under studietiden, men kryp alltså.... som sprattlar och rör sig, hua. Jag kommer drömma mardrömmar i natt. Att jag bekämpar alla äckliga kryp som är stora som i skräckfilmer. Men nån måste ju göra jobbet; inte sällan veterinären.
För att dela med mig av äckelrysningskänslan är här en bild på spolmaskar (de är väldigt många i klump i tarmen om man har dem, de är ca 20 cm långa och tänk er att de rör sig):
Dessutom är de otroligt äckliga, så äckliga att jag får såna där äckelrysningar när jag ser dem. Tänk att obducera ett djur som man inte vet vad det dött av och upptäcka att, förutom andra symptom i kroppen på det döda djuret, upptäcka att tarmen är full av mask. Lååånga vitslemmiga maskar. *Brrrr*. En gång när vi var på besättningsbesök i en grisfarm hängde det ut en 20 cm lång spolmask ur baken på en gris. Som rörde sig! Liksom slingrade sig som en snirklande..mask. Stackars gris. Men - då är det ju tur att veterinären finns - som kan sätta in en avmaskningskur och bekämpa de äckliga snuskisarna.
Så, apropå kryp, och egentligen därför jag tänkte skriva, var att jag ikväll varit med om äckligheter. Hemma!!! Vi har för ett tag sen drabbats av mott. De liknar nattfjärilar och lägger ägg (som blir larver) i mjöl, knäckebröd, nötter mm. Man kan råka få hem dem i nåt mjölpaket från en butik (tyvärr vet vi inte vilken just våra kommer ifrån). Vi trodde att vi bekämpat dem då vi torkat ur skåpen och slängt all mjöl och torrvaror hemma (det var rätt mycket eftersom det bakas mycket bröd hos oss). Så vi såg dem inte på ett tag. Tills idag. Själva fjärilen är inte så äcklig, men larverna... Och luddet omkring äggen...En vän sa till mig att de finns i hyllupphängningarna i skafferiet. Där hade vi givetvis inte tittat - tills idag. Och *brrrr* nu får jag äckelrysningar igen, men där fanns MASSOR av ludd och larver (som rörde sig!). Så denna kväll har jag totalsanerat hela skafferiet och bekämpat kryp (de är inga parasiter, men jag lovar att de är lika äckliga, de rör sig ju sådär skräckfilmsaktigt, och -hemska tanke - tänk om vi råkat äta några larver i mjölet vi använt?) *brrrrr* Vissa saker vänjer man sig liksom inte med, och då har jag sett rätt många obehagliga och äckliga grejer under studietiden, men kryp alltså.... som sprattlar och rör sig, hua. Jag kommer drömma mardrömmar i natt. Att jag bekämpar alla äckliga kryp som är stora som i skräckfilmer. Men nån måste ju göra jobbet; inte sällan veterinären.
För att dela med mig av äckelrysningskänslan är här en bild på spolmaskar (de är väldigt många i klump i tarmen om man har dem, de är ca 20 cm långa och tänk er att de rör sig):
Stort förtroende för den ofärdiga veterinären!
Uppdragen som veterinär har börjat! Det gjorde dom redan första terminen på utbildningen, min ridlärare på ridskolan fick nys om att jag pluggade, och ville genast att jag skulle ta en titt på hennes stackars hund som hade ett rinnande öga. Vad var det för fel på det? Kunde jag göra något? Vad hon inte visste var att under första terminen i Köpenhamn när jag började (de har modulerat om lite på utbildningen nu) var att vi läste kemi, statistik och zoologi (alltså om hur djurarter uppkommit och lite sånt). Men den kunskapen skulle jag alltså kurera stackars hundens öga... "jaa alltså statistiskt sett, så... har den en infektion???"
Hm. Folk har stort förtroende för en. Och har haft det löpande under hela utbildningen, det har ringt folk till mig som jag inte känner - som fått mitt nummer av mina vänner - och haft frågor om deras stackars djur. "vad kan det vara?" frågar de oroligt. För det första: jag har knappt någon erfarenhet, för det andra: jag har inte ens sett djuret? tredje: jag är inte färdigutbildad och vågar inte uttala mig om nåt jag kan plötsligt hållas ansvarig för.... Men visst kan jag ge spekulationer.
Och jag diskuterar gärna fall - det är ju det man lär sig på, för då blir det spännande och motiverat att plugga på om det i alla tusen kilo böcker jag köpt (och ruinerat mig)!
Vänner har bett mig komma ut och kolla på deras hästar, för att få lite "second opinion" av mig, som ändå läser hästinriktningen (vi är inte så många på utbildningen som gör det, det fanns bara 25 platser). Nyfiken som jag är åker jag ut, alltid lär man sig nåt (åtmistone har man sett lite till av det man hittills bara läst). Men om de bara visste... Hur liiiite jag kan! Har ju inga erfarenheter alls! Vi får yttepytte lite praktik på skolan, och den beror ju på vilka patienter som är inlagda på kliniken för tillfället. Förstår inte alls hur det ska gå att börja jobba... Men alla är väl gröna i början?
Hursomhelst, när jag väl kommit ut, så blir jag lugn - jag kan ju mer än jag tror! Har ju ändå suttit med näsan i böcker i oräkneliga timmar, och lite kommer jag ändå ihåg. Resten får jag gå hem och repetera/slå upp. Det kombinerat med lite sunt förnuft så har vi ändå kommit fram till hur och vad det kan vara.
Eller så säger jag åt dom att ringa veterinären :oP
en "patient" att öva ligaturer på! Termin 7, kirurgisk teknik.
Intubera mera! Övning ger färdighet. Samma kurs som ovan, hösten 2007.
P.s: Havremoppe ; en "moppe" man tankar med havre... = häst!
