Tomt och tungt efter Emma.
Och så kom dagen då jag åkte till stallet utan en matglad Emma i hagen. Kände mig stark och förberedd att besöka hennes grav (jag var inte med på den hemska dagen det hände, det gjorde en vän till mig, hon har verkligen varit en klippa).
Det första jag ser när jag parkerat bilen är detta:
Tillverkat av Emmas gamla skor. Så himla fint!!! Den ska sitta på Emmas grav, tillsammans med den redan planterade rosbusken, av sorten "Emmarosor". Tack tack tack Jessica! Du är fantastisk!
När jag såg den blev jag så rörd, fasaden brast och tårarna strömmade ner för kinderna. Det blev en tung dag igen, sorgen kom över mig fullständigt. Graven var så fint gjord med stenar runt om och så rosenbusken ovanpå. Ingrid ska plantera träd där också, får se vilken sort det blir. En ek vore kanske fint?
Känns jättebra att ha varit dit, känns bra att hon fick begravas där. Mockade ur Emmas box, städade undan hennes saker. Var sak har sin tid... Nu ska jag göra klart plugget, en (tung) sista termin väntar, sen ska jag satsa på min nya fina häst som jag hoppas kunna få lika många fantastiska år tillsammans med som jag och Emma har haft.
Det första jag ser när jag parkerat bilen är detta:
Tillverkat av Emmas gamla skor. Så himla fint!!! Den ska sitta på Emmas grav, tillsammans med den redan planterade rosbusken, av sorten "Emmarosor". Tack tack tack Jessica! Du är fantastisk!
När jag såg den blev jag så rörd, fasaden brast och tårarna strömmade ner för kinderna. Det blev en tung dag igen, sorgen kom över mig fullständigt. Graven var så fint gjord med stenar runt om och så rosenbusken ovanpå. Ingrid ska plantera träd där också, får se vilken sort det blir. En ek vore kanske fint?
Känns jättebra att ha varit dit, känns bra att hon fick begravas där. Mockade ur Emmas box, städade undan hennes saker. Var sak har sin tid... Nu ska jag göra klart plugget, en (tung) sista termin väntar, sen ska jag satsa på min nya fina häst som jag hoppas kunna få lika många fantastiska år tillsammans med som jag och Emma har haft.
Döden är ful.
Min älskade häst är borta. Det känns overkligt, att jag aldrig kommer få träffa henne igen. Det är en sån enorm smärta och saknad som jag inte trodde jag skulle känna. Som att en nära anhörig har dött, hon har betytt så mycket för mig och varit mitt hjärta så länge. Även om hon "bara" är en häst, så har hon ju ändå varit en nära och kär relation, och det är det som känns så fruktansvärt tomt nu när hon inte finns mer.
Jag är tacksam för alla 17 år jag fått vara med och uppleva med henne. Men trots smärtan jag känner nu, har ju vår tid tillsammans varit värd varenda minut, och jag gläds åt alla minnen jag har (och alla små anekdoter som andra berättar om henne, hon har gjort intryck på folk!!! :o) (vill gärna höra era bästa Emma-minnen, de värmer mig!).
Jag menar att det inte är värt att vara utan djur bara för att man är rädd för att de en dag ska dö. Tiden med dem ger en enorm livskvalitet och känslan att vara värdefull. Men döden är alltid ful när den kommer. Så ful att ingen blir glad. Jag gråter.
Hejdå min Emma.
Idag är sista dagen med Emma. Det har blivit dags. Det känns otroligt tungt och ledsamt. Har försökt hitta på saker och umgåtts med människor hela veckan, för att få tankarna på annat håll. Men så fort jag blir ensam kommer tårarna.
Det är ett nödvändigt beslut och det känns ändå, på ett konstigt sätt, helt rätt. Emma är väldigt halt och kan inte böja höger bakben, vid böjprov är det mer än 90 grader i hasvinkeln. Hon är ändå på gott humör och det känns bra att hon får sluta som en glad (och VÄLDIGT rund) häst. Det har ordnats så att hon får begravas på Torkelstorp, vilket känns fint för hon har verkligen trivts där. Ikväll ska jag ut och pyssla om henne ordentligt och ge henne massor av morötter, äpplen och skalade apelsiner och prata gamla minnen.
Vi har verkligen haft kul ihop och varit med om många saker de senaste 17 åren som vi har känt varann.
Emma har betytt oerhört mycket för mig
.
Det är ett nödvändigt beslut och det känns ändå, på ett konstigt sätt, helt rätt. Emma är väldigt halt och kan inte böja höger bakben, vid böjprov är det mer än 90 grader i hasvinkeln. Hon är ändå på gott humör och det känns bra att hon får sluta som en glad (och VÄLDIGT rund) häst. Det har ordnats så att hon får begravas på Torkelstorp, vilket känns fint för hon har verkligen trivts där. Ikväll ska jag ut och pyssla om henne ordentligt och ge henne massor av morötter, äpplen och skalade apelsiner och prata gamla minnen.
Vi har verkligen haft kul ihop och varit med om många saker de senaste 17 åren som vi har känt varann.
Emma har betytt oerhört mycket för mig
.
Sista sommaren med min älskade Emma.
Jag har tagit ett hemskt beslut. Känns fruktansvärt. Tänk er själva att ni har ansvar för en vän, som blir dålig, och du bestämmer att det är dags för kompisen att åka till andra sidan. Vem är jag att bestämma sådär över ett annat liv!? Och inte vilket liv som helst, utan någon man tycker väldigt, väldigt mycket om dessutom. Det är hårt och jobbigt, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Det handlar om min älskade Emma. Hon är 21 år nu (fyllde den 6:e juli, Ingrid och Bengt var så söta och sjöng för henne och gav henne en apelsin), och jag har varit med henne i hela 17 år, min första egna sköthäst, jag var 12 år då. Och beslutet måste tas, det är ju då man är den ansvarsfulle djurägaren. Det tråkigaste och hemskaste med att ha djur. Emma kan ju inte gå och ha ont.
Hon har pålagringar och artroser i benen, haft det länge, men sålänge hon är fräsch har jag varit glad och hoppats att hon ska hålla länge till. Ridit henne (gymnastiska övningar och lite kondition, ridit ut och varierat hennes träning så mycket det går) så hon ska vara någotsånär i trim, men sista året har hon varit halt i ett par omgångar på olika ben. Jag har inte hunnit komma igång ordentligt med hennes träning mellan hältorna. Nu är hon alltså halt igen, det ser ut att sitta i korset på vänster bakben, så jag funderade på om hon hade någon låsning och skulle ta ut kiropraktor. Men så såg jag att hon faktiskt belastar vänstra bakbenet mer än högra, och att musklerna ser lite större ut där, så hon verkar alltså avlasta högra bakbenet och har säkert blivit överansträngd på vänstra. Det är min teori. Och jag tror inte hon kommer bli bra igen, eftersom jag vet att hon sen flera år tillbaka har pålagringar i haserna, och det lär ju inte ha blivit bättre sen dess.
Nu får hon gå på bete istället för på diet (hon jublar), och jag ska ha en sista härlig sommar med min älskade Emma.
Hon har pålagringar och artroser i benen, haft det länge, men sålänge hon är fräsch har jag varit glad och hoppats att hon ska hålla länge till. Ridit henne (gymnastiska övningar och lite kondition, ridit ut och varierat hennes träning så mycket det går) så hon ska vara någotsånär i trim, men sista året har hon varit halt i ett par omgångar på olika ben. Jag har inte hunnit komma igång ordentligt med hennes träning mellan hältorna. Nu är hon alltså halt igen, det ser ut att sitta i korset på vänster bakben, så jag funderade på om hon hade någon låsning och skulle ta ut kiropraktor. Men så såg jag att hon faktiskt belastar vänstra bakbenet mer än högra, och att musklerna ser lite större ut där, så hon verkar alltså avlasta högra bakbenet och har säkert blivit överansträngd på vänstra. Det är min teori. Och jag tror inte hon kommer bli bra igen, eftersom jag vet att hon sen flera år tillbaka har pålagringar i haserna, och det lär ju inte ha blivit bättre sen dess.
Nu får hon gå på bete istället för på diet (hon jublar), och jag ska ha en sista härlig sommar med min älskade Emma.
Hej Döden - vems (o)tur är det nu?
Den för alla ofrånkomliga döden...
På sista tiden har jag drabbats av en smula dödsångest. Döden har låtit påverka mig mer än den brukar. (Är det ett ålderstecken?? )
Tidigare har jag tagit livet liksom så självklart, men nu är jag mer tacksam. Tacksam att jag mår bra, har allt jag behöver (mja nästan, en nyare bil och ett hus vore inte dumt) är frisk (förutom lite mindre skavanker och krämpor här och var, men inget dödligt), har familj och bra vänner som bryr sig om en osv. Jag tror det är viktigt och nyttigt att ibland stanna till och tänka över hur bra man faktiskt har det (även om inte alla pusselbitar alltid är välformade samtidigt, så att säga, men då kan man tänka på de som ser fina ut).
Det var ett repotage i Metro om en journalist som skrivit en bok ("Livet kan inte vänta" tror jag den hette), och de hade publicerat bilder från boken i tidningen. Repotaget handlade om tre obotligt cancersjuka kvinnor. På en bild låg en av dem i sin sjukhussäng och tätt bakom henne låg hennes man och höll om henne. Det påverkade mig starkt; där låg de och liksom väntade in slutet tillsammans. Tänk om det hände mig, eller min sambo? Usch, dödsångestkänsla igen.
En annan bild var på nästa kvinna, som inte hade något hår kvar, och läste godnattsaga för sin dotter. Hon hade inte långt kvar att leva.
Häromveckan var det en trafikolycka på väg 108 utanför Staffanstorp i Skåne, där en man med sina två söner i bilen frontalkrockade med en buss. De dog alla tre. Tänk att vara mamman i den familjen? Förlora hela sin familj på en sekund. De kommer aldrig mera hem.
Eller tsunamin i Thailand för den delen... Familjen som åker på lycklig semester, och så kommer man hem - ensam.
Var också på begravning nyligen, där - om något - är döden väldigt närvarande. Det är obehagligt, man blir så kallt medveten om att livet kan närsomhelst ryckas ifrån en. Eller någon nära.. Jag har börjat krama mannen lite mer. Och köra försiktigare. Borde skratta lite oftare och så borde jag ha hjälm när jag cyklar... Ja ni hajjar budskapet. Fånga dagen liksom, lev som om dagen vore den sista, osv.
En låt som passar min känsla är Lars Winnerbäcks "om du lämnade mig nu". Lyssna på den!
Som veterinär ingår döden i jobbet, eller rättare sagt, vi måste emellanåt avliva djur. Euthanasi heter det lite finare uttryckt. Nu när jag blivit så blödig vet jag inte riktigthur jag kommer hantera en gråtande ägare som tar farväl av sitt älskade djur, som ofta varit en familjemedlem. Jag hoppas att jag vänjer mig och kan agera ödmjukt och professionellt. Har övat lite i skolan, men har (tyvärr?) inte haft med någon känslosam ägare än.
Något jag har svårt för, apropå avlivningar, är hästförsäkringarnas "användbarhet". Det innebär att hästägare kan få sin häst "utdömd" för att de kanske skadat sig så de inte längre kommer hålla för det hästen från början blev köpt till (någon tävlingsdisciplin, det är ofta dyra tävlingshästar som blir utdömda). De låter alltså avliva hästen som mycket väl kunnat duga som ridhäst inom någon annan disciplin, eller kanske t.o.m bli bra igen efter ihärdig rehabilitering, för att kunna få ut försäkringspengar så de kan köpa en ny häst. Och rida sönder. Så den också blir utdömd.
Ok nu var jag cynisk, men något ligger väl i det. Och klart hästar kan skada sig på andra sätt, men jag tycker att borde inte veterinärvårdsförsäkring vara nog? Jag VET att hästar också är dyra att köpa, men missbrukas inte möjligheten att få den utdömd lite väl ofta, när det egentligen skulle gå att få hästen någorlunda ok igen? visst, det krävs mycket av en ägare, att VILJA ta hand om och lägga tid på rätt rehabiliteringsprogram för att träna upp sin konvalescenthäst - för hur bra veterinärvård hästen än har fått ligger största jobbet hos ägaren att hästen blir bra. Var tog viljan vägen?
Kärleken till hästen?
Ytterligare en typ av dödsångest här, att avliva djur som är friska eller kan bli det, med lite "TLC" = tender loving care.
På sista tiden har jag drabbats av en smula dödsångest. Döden har låtit påverka mig mer än den brukar. (Är det ett ålderstecken?? )
Tidigare har jag tagit livet liksom så självklart, men nu är jag mer tacksam. Tacksam att jag mår bra, har allt jag behöver (mja nästan, en nyare bil och ett hus vore inte dumt) är frisk (förutom lite mindre skavanker och krämpor här och var, men inget dödligt), har familj och bra vänner som bryr sig om en osv. Jag tror det är viktigt och nyttigt att ibland stanna till och tänka över hur bra man faktiskt har det (även om inte alla pusselbitar alltid är välformade samtidigt, så att säga, men då kan man tänka på de som ser fina ut).
Det var ett repotage i Metro om en journalist som skrivit en bok ("Livet kan inte vänta" tror jag den hette), och de hade publicerat bilder från boken i tidningen. Repotaget handlade om tre obotligt cancersjuka kvinnor. På en bild låg en av dem i sin sjukhussäng och tätt bakom henne låg hennes man och höll om henne. Det påverkade mig starkt; där låg de och liksom väntade in slutet tillsammans. Tänk om det hände mig, eller min sambo? Usch, dödsångestkänsla igen.
En annan bild var på nästa kvinna, som inte hade något hår kvar, och läste godnattsaga för sin dotter. Hon hade inte långt kvar att leva.
Häromveckan var det en trafikolycka på väg 108 utanför Staffanstorp i Skåne, där en man med sina två söner i bilen frontalkrockade med en buss. De dog alla tre. Tänk att vara mamman i den familjen? Förlora hela sin familj på en sekund. De kommer aldrig mera hem.
Eller tsunamin i Thailand för den delen... Familjen som åker på lycklig semester, och så kommer man hem - ensam.
Var också på begravning nyligen, där - om något - är döden väldigt närvarande. Det är obehagligt, man blir så kallt medveten om att livet kan närsomhelst ryckas ifrån en. Eller någon nära.. Jag har börjat krama mannen lite mer. Och köra försiktigare. Borde skratta lite oftare och så borde jag ha hjälm när jag cyklar... Ja ni hajjar budskapet. Fånga dagen liksom, lev som om dagen vore den sista, osv.
En låt som passar min känsla är Lars Winnerbäcks "om du lämnade mig nu". Lyssna på den!
Som veterinär ingår döden i jobbet, eller rättare sagt, vi måste emellanåt avliva djur. Euthanasi heter det lite finare uttryckt. Nu när jag blivit så blödig vet jag inte riktigthur jag kommer hantera en gråtande ägare som tar farväl av sitt älskade djur, som ofta varit en familjemedlem. Jag hoppas att jag vänjer mig och kan agera ödmjukt och professionellt. Har övat lite i skolan, men har (tyvärr?) inte haft med någon känslosam ägare än.
Något jag har svårt för, apropå avlivningar, är hästförsäkringarnas "användbarhet". Det innebär att hästägare kan få sin häst "utdömd" för att de kanske skadat sig så de inte längre kommer hålla för det hästen från början blev köpt till (någon tävlingsdisciplin, det är ofta dyra tävlingshästar som blir utdömda). De låter alltså avliva hästen som mycket väl kunnat duga som ridhäst inom någon annan disciplin, eller kanske t.o.m bli bra igen efter ihärdig rehabilitering, för att kunna få ut försäkringspengar så de kan köpa en ny häst. Och rida sönder. Så den också blir utdömd.
Ok nu var jag cynisk, men något ligger väl i det. Och klart hästar kan skada sig på andra sätt, men jag tycker att borde inte veterinärvårdsförsäkring vara nog? Jag VET att hästar också är dyra att köpa, men missbrukas inte möjligheten att få den utdömd lite väl ofta, när det egentligen skulle gå att få hästen någorlunda ok igen? visst, det krävs mycket av en ägare, att VILJA ta hand om och lägga tid på rätt rehabiliteringsprogram för att träna upp sin konvalescenthäst - för hur bra veterinärvård hästen än har fått ligger största jobbet hos ägaren att hästen blir bra. Var tog viljan vägen?
Kärleken till hästen?
Ytterligare en typ av dödsångest här, att avliva djur som är friska eller kan bli det, med lite "TLC" = tender loving care.
