Döden är ful.
Min älskade häst är borta. Det känns overkligt, att jag aldrig kommer få träffa henne igen. Det är en sån enorm smärta och saknad som jag inte trodde jag skulle känna. Som att en nära anhörig har dött, hon har betytt så mycket för mig och varit mitt hjärta så länge. Även om hon "bara" är en häst, så har hon ju ändå varit en nära och kär relation, och det är det som känns så fruktansvärt tomt nu när hon inte finns mer.
Jag är tacksam för alla 17 år jag fått vara med och uppleva med henne. Men trots smärtan jag känner nu, har ju vår tid tillsammans varit värd varenda minut, och jag gläds åt alla minnen jag har (och alla små anekdoter som andra berättar om henne, hon har gjort intryck på folk!!! :o) (vill gärna höra era bästa Emma-minnen, de värmer mig!).
Jag menar att det inte är värt att vara utan djur bara för att man är rädd för att de en dag ska dö. Tiden med dem ger en enorm livskvalitet och känslan att vara värdefull. Men döden är alltid ful när den kommer. Så ful att ingen blir glad. Jag gråter.
