Doktor Havremoppe

Jag har tagit ett hemskt beslut. Känns fruktansvärt. Tänk er själva att ni har ansvar för en vän, som blir dålig, och du bestämmer att det är dags för kompisen att åka till andra sidan. Vem är jag att bestämma sådär över ett annat liv!? Och inte vilket liv som helst, utan någon man tycker väldigt, väldigt mycket om dessutom. Det är hårt och jobbigt, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Det handlar om min älskade Emma. Hon är 21 år nu (fyllde den 6:e juli, Ingrid och Bengt var så söta och sjöng för henne och gav henne en apelsin), och jag har varit med henne i hela 17 år, min första egna sköthäst, jag var 12 år då. Och beslutet måste tas, det är ju då man är den ansvarsfulle djurägaren. Det tråkigaste och hemskaste med att ha djur. Emma kan ju inte gå och ha ont.

Hon har pålagringar och artroser i benen, haft det länge, men sålänge hon är fräsch har jag varit glad och hoppats att hon ska hålla länge till. Ridit henne (gymnastiska övningar och lite kondition, ridit ut och varierat hennes träning så mycket det går) så hon ska vara någotsånär i trim, men sista året har hon varit halt i ett par omgångar på olika ben. Jag har inte hunnit komma igång ordentligt med hennes träning mellan hältorna. Nu är hon alltså halt igen, det ser ut att sitta i korset på vänster bakben, så jag funderade på om hon hade någon låsning och skulle ta ut kiropraktor. Men så såg jag att hon faktiskt belastar vänstra bakbenet mer än högra, och att musklerna ser lite större ut där, så hon verkar alltså avlasta högra bakbenet och har säkert blivit överansträngd på vänstra. Det är min teori. Och jag tror inte hon kommer bli bra igen, eftersom jag vet att hon sen flera år tillbaka har pålagringar i haserna, och det lär ju inte ha blivit bättre sen dess.

Nu får hon gå på bete istället för på diet (hon jublar), och jag ska ha en sista härlig sommar med min älskade Emma.