Vill man så går det!
..är mitt motto, jag är nog lite av en pragmatiker. Ser möjligheter och lösningar. Allt går om man vill, om man bara kämpar lite för det och inte ger upp direkt. Jag möter ofta, ofta människor som inte tror de kan komma längre i karriären, eller bli det de verkligen skulle vilja, och deras förklaringar till varför är (tycker jag) rätt tama. Mest bortförklaringar och kanske bekvämlighet att inte våga satsa. Jag är lite allergisk till dem som säger .." men det går inte, ..." Har de ens försökt? Har de ens kämpat? Ok, alla har inte glöden. Man måste helt enkelt tro på att det går...
Man måste tänka ut vad man vill göra med sitt liv (eller sitt jobb eller ridning eller vadsomhelst). Man måste ha mål. Har man inget att sikta mot kommer man ju ingen vart. "Sikta mot himlen så når man kanske grantopparna iallafall"! Eller "Friskt vågat, hälften vunnet..." Sen måste man tänka ut hur man själv ska göra för att komma dit. Vilka olika möjligheter finns det? Kan man göra på nåt annat sätt? Med lite vilja, abmitioner och fantasi kommer man rätt långt. Man kan praktisera hos nån för att visa framfötterna, skaffa kontakter. Nätverka som det heter, inte att underskatta!
För egentligen, vad finns det för anledning att inte våga ta steget? Varför ska man inte göra det man verkligen vill med sitt liv? Ska man sitta och vantrivas på ett jobb och längta till något annat bara för att det är bekvämt? Livet är för kort för det tycker jag. Man ska ändå spendera så mycket tid av sitt liv på att jobba, så varför inte ha ett jobb att trivas med. Jag har tex hört folk säga, som velat bli kanske läkare eller veterinär, att utbildningen tar för lång tid. Men tänk - ska man sitta i 5,5 år på ett ruttet jobb, eller få tummen ur och gå utbildningen? Den tar ju ändå slut och så får man ju jobba med det man egentligen vill. Nu är jag snart klar, och de som sa det där sitter kvar på sina ändor på sina tråkiga jobb och längtar fortfarande efter ett bättre liv.
Jag har själv kämpat. Det var/är inte lätt att komma in på veterinärutbildningen. Jag har velat bli veterinär sen jag var ung, och bara veterinär (gjorde i och för sig ett förvirrat försök att komma in på polishögskolan för att bli ridande polis efter ett par avslag på min ansökan in på veterinärutbildningen, men ändå). Jag har alltid varit ambitiös i skolan, läste Naturprogrammet i gymnasiet, men mina betyg var inte topp- så jag kom inte in på utbildningen. Inte året efter heller. Försökte komma in på intervju via högskoleprovet, men när jag fick de poäng man skulle ha la de ner den ansökningsvägen. Jag sökte till Uppsala 6 gånger (ansökan var en gång varje år, de tog in 80 st, man skulle ha max-betyg och de fick lotta platserna bland dem som hade max). Så mina försök eller ambitioner att läsa upp betygen kändes lite meningslöst (eftersom jag dessutom inte ens fick läsa upp betygen på komvux, det var "för bra" att ha VG i betyg i kemi A, och jag hade ju MVG i kemi B... suck). Motgångar alltså. Men så får man ju börja tänka om, hur ska jag göra istället? Jag såg till att jobba med hästar (galoppstallet och sen ridskolan) samt med kor för att få erfarenheter. Och alternativet att läsa i Köpenhamn kom på tal. Jag sökte dit - och tack vare att jag jobbat med för yrket relevanta jobb, och hade tillräckliga betyg för den kvoten med arbetslivserfarenhet, så kom jag äntligen in. Och om ett halvår är jag färdig veterinär - jag ska få ägna mig åt mitt drömjobb och göra det jag verkligen vill!
Det gäller att inte ge upp, ha mål och kämpa för dem, och ha en inställning att det man vill är möjligt.
Det blir vad man gör det till, om man verkligen vill!
Man måste tänka ut vad man vill göra med sitt liv (eller sitt jobb eller ridning eller vadsomhelst). Man måste ha mål. Har man inget att sikta mot kommer man ju ingen vart. "Sikta mot himlen så når man kanske grantopparna iallafall"! Eller "Friskt vågat, hälften vunnet..." Sen måste man tänka ut hur man själv ska göra för att komma dit. Vilka olika möjligheter finns det? Kan man göra på nåt annat sätt? Med lite vilja, abmitioner och fantasi kommer man rätt långt. Man kan praktisera hos nån för att visa framfötterna, skaffa kontakter. Nätverka som det heter, inte att underskatta!
För egentligen, vad finns det för anledning att inte våga ta steget? Varför ska man inte göra det man verkligen vill med sitt liv? Ska man sitta och vantrivas på ett jobb och längta till något annat bara för att det är bekvämt? Livet är för kort för det tycker jag. Man ska ändå spendera så mycket tid av sitt liv på att jobba, så varför inte ha ett jobb att trivas med. Jag har tex hört folk säga, som velat bli kanske läkare eller veterinär, att utbildningen tar för lång tid. Men tänk - ska man sitta i 5,5 år på ett ruttet jobb, eller få tummen ur och gå utbildningen? Den tar ju ändå slut och så får man ju jobba med det man egentligen vill. Nu är jag snart klar, och de som sa det där sitter kvar på sina ändor på sina tråkiga jobb och längtar fortfarande efter ett bättre liv.
Jag har själv kämpat. Det var/är inte lätt att komma in på veterinärutbildningen. Jag har velat bli veterinär sen jag var ung, och bara veterinär (gjorde i och för sig ett förvirrat försök att komma in på polishögskolan för att bli ridande polis efter ett par avslag på min ansökan in på veterinärutbildningen, men ändå). Jag har alltid varit ambitiös i skolan, läste Naturprogrammet i gymnasiet, men mina betyg var inte topp- så jag kom inte in på utbildningen. Inte året efter heller. Försökte komma in på intervju via högskoleprovet, men när jag fick de poäng man skulle ha la de ner den ansökningsvägen. Jag sökte till Uppsala 6 gånger (ansökan var en gång varje år, de tog in 80 st, man skulle ha max-betyg och de fick lotta platserna bland dem som hade max). Så mina försök eller ambitioner att läsa upp betygen kändes lite meningslöst (eftersom jag dessutom inte ens fick läsa upp betygen på komvux, det var "för bra" att ha VG i betyg i kemi A, och jag hade ju MVG i kemi B... suck). Motgångar alltså. Men så får man ju börja tänka om, hur ska jag göra istället? Jag såg till att jobba med hästar (galoppstallet och sen ridskolan) samt med kor för att få erfarenheter. Och alternativet att läsa i Köpenhamn kom på tal. Jag sökte dit - och tack vare att jag jobbat med för yrket relevanta jobb, och hade tillräckliga betyg för den kvoten med arbetslivserfarenhet, så kom jag äntligen in. Och om ett halvår är jag färdig veterinär - jag ska få ägna mig åt mitt drömjobb och göra det jag verkligen vill!
Det gäller att inte ge upp, ha mål och kämpa för dem, och ha en inställning att det man vill är möjligt.
Det blir vad man gör det till, om man verkligen vill!
Kommentarer
Postat av: Mamma
GRATTIS,, jaa jag vet att du alltid kollat på grantopparna, och nu är du tom snart över dem.
Siktat framåt och gjort det som kännts rätt där inne. Det har du gjort, även gått den långa vägen...
Härligt Chris,,, tom att du kom in på syrra linjen,, eller hur?
Jag är oxå mycket nöjd med mitt jobb, älskar det jag gör. Snart är det tyvärr slut med det, gillar INTE läget alls.
1.5 år går fort,,, ghooosh....hoppas jag får jobba tills jag är 70...iaf? L
Lycka till,,, ger dig en BIG HUG
Trackback
