Mitt Smultronställe...
..är såklart stallet. Jag älskar att vara där. Kan pyssla och mysa i timmar. Och det finns alltid något att göra om man vill. Min stackars sambo är nästan häst-änkling...eller vad man ska kalla det. Men jag kan inte vara människa om jag inte får vara med hästarna ett par dagar i veckan. Stallet är, och har alltid varit, en "fri-zon". Det går inte att må dåligt där. Alla dåliga tankar, känslor eller humör tar liksom paus när man kommer dit. Det är jätteskönt - de kan till och med ha försvunnit när jag kommit hem! Hästarna är avkoppling, rekreation. Folk undrar ofta hur jag hinner med stallet när jag pluggar och jobbar. Men jag säger tvärtom - det är stallet och hästarna som får mig att orka med plugget och jobbet!
Jag har haft förmånen att få jobba med hästar tidigare innan mina studier (galoppstall och på ridskola). Hästar är de bästa arbetskamrater man kan ha. De dömer inte, de lever i nuet, de snackar inte skit (däremot producerar en massa... som man blir stark av pga all mockning!) de har alla unika härliga personligheter som man kan fnissa lite åt. De tål att kelas med - och att sniffa på en hästmule är världens bästa doft!
Dessutom är det socialt med de andra som har häst i stallet, man får motion av ridningen, mockningen, sopa, bära vatten, kasta ner hö-och halmbalar från loftet... Man får frisk luft (i ur och skur, men fördelen att ha ridit i väderriktiga kläder i regn och blåst är att man uppskattar ännu mer när man kommit in sen och kan ta ett varmt bad och en kopp te!). MAn kan börja rida i vilken ålder som helst. Man kan träna och trimma på att bli bättre, man kan tävla i en mängd olika grenar beroende på vad man tycker är kul om man vill, man kan utbilda sig till alltmöjligt inom häst, ja, hästvärlden är stor. Jag älskar det! Och jag ska jobba med hästar i resten av mitt liv - jehoo!
Jag minns bara inte när jag blev hästtokig. Jag kommer ihåg att jag redan på dagis var fäst vid hästar, därefter följde ihärdigt samlande på My Little Ponies.. Ingen i min familj gillar hästar. Jag fick inte börja rida. Men jag följde med kompisar när de åkte och red. En klasskompis i mellanstadiet hade travstall hemma - dit åkte jag och red (på halvgalna oridna travare...!).
När jag var 11 år fick jag åka med en av mammas arbetskamrater till stallet - mamma ville att hon skulle berätta om alla nackdelar med att ha häst för att avskräcka mig (dyrt, varje dag, mocka, ansvar osv). Det slutade med att jag började sköta hästen (Cayenne, kallades Cajsa). I samma stall stod travhästen Emma, då 3 år. Janne som (tillsammans med Lisbeth) hade stallet, undrade om jag ville ha Emma som egen sköthäst, jag skulle rida henne tre dagar i veckan och Janne körde henne tre. Så lycklig jag var! 12 år och egen sköthäst! Sen att Emma skenade med mig i två år - i trav!!!- bekom mig inte - jag fick ju rida! Därefter fick jag faktiskt börja på ridskola (Botkyrka ridsällskap). Emma hänger med mig än idag, hon fyller 21 i juli och hon älskar fortfarande att springa fort, jag tror de flesta som fått prova rida henne har sina historier att berätta...
Det var så det började. Under tiden har jag tävlat i hopp och dressyr på olika ridskolor, varit på ridläger (Karlshemsgård), som sagt jobbat i galoppstall som ryttare (superkul jobb!!!), jobbat på ridskola (Ågesta) och givetvis hängt hos Janne och Lisbeth alla år!
Nu rider jag Emma ibland, tillsammans med medryttaren Karen, jag rider en islänning (Guinness) som jag ridit in själv och tränar och tävlar rätt framgångsrikt, han tillhör gården där jag har hästarna, och så har jag min nya superfina häst Candy - en fantastisk förskotts-examenspresent av Lisbeth! Henne hoppas jag mycket på i framtiden. Just nu rids hon av Anna i Norrköping dit jag åker emellanåt för att träna - min hösttermin kommer bli tung och jobbig så jag får hem henne när utbildningen är klar istället. Jag längtar!
En lång häst-framtid väntar mig, kan det bli bättre utsikter?
Jag har haft förmånen att få jobba med hästar tidigare innan mina studier (galoppstall och på ridskola). Hästar är de bästa arbetskamrater man kan ha. De dömer inte, de lever i nuet, de snackar inte skit (däremot producerar en massa... som man blir stark av pga all mockning!) de har alla unika härliga personligheter som man kan fnissa lite åt. De tål att kelas med - och att sniffa på en hästmule är världens bästa doft!
Dessutom är det socialt med de andra som har häst i stallet, man får motion av ridningen, mockningen, sopa, bära vatten, kasta ner hö-och halmbalar från loftet... Man får frisk luft (i ur och skur, men fördelen att ha ridit i väderriktiga kläder i regn och blåst är att man uppskattar ännu mer när man kommit in sen och kan ta ett varmt bad och en kopp te!). MAn kan börja rida i vilken ålder som helst. Man kan träna och trimma på att bli bättre, man kan tävla i en mängd olika grenar beroende på vad man tycker är kul om man vill, man kan utbilda sig till alltmöjligt inom häst, ja, hästvärlden är stor. Jag älskar det! Och jag ska jobba med hästar i resten av mitt liv - jehoo!
Jag minns bara inte när jag blev hästtokig. Jag kommer ihåg att jag redan på dagis var fäst vid hästar, därefter följde ihärdigt samlande på My Little Ponies.. Ingen i min familj gillar hästar. Jag fick inte börja rida. Men jag följde med kompisar när de åkte och red. En klasskompis i mellanstadiet hade travstall hemma - dit åkte jag och red (på halvgalna oridna travare...!).
När jag var 11 år fick jag åka med en av mammas arbetskamrater till stallet - mamma ville att hon skulle berätta om alla nackdelar med att ha häst för att avskräcka mig (dyrt, varje dag, mocka, ansvar osv). Det slutade med att jag började sköta hästen (Cayenne, kallades Cajsa). I samma stall stod travhästen Emma, då 3 år. Janne som (tillsammans med Lisbeth) hade stallet, undrade om jag ville ha Emma som egen sköthäst, jag skulle rida henne tre dagar i veckan och Janne körde henne tre. Så lycklig jag var! 12 år och egen sköthäst! Sen att Emma skenade med mig i två år - i trav!!!- bekom mig inte - jag fick ju rida! Därefter fick jag faktiskt börja på ridskola (Botkyrka ridsällskap). Emma hänger med mig än idag, hon fyller 21 i juli och hon älskar fortfarande att springa fort, jag tror de flesta som fått prova rida henne har sina historier att berätta...
Det var så det började. Under tiden har jag tävlat i hopp och dressyr på olika ridskolor, varit på ridläger (Karlshemsgård), som sagt jobbat i galoppstall som ryttare (superkul jobb!!!), jobbat på ridskola (Ågesta) och givetvis hängt hos Janne och Lisbeth alla år!
Nu rider jag Emma ibland, tillsammans med medryttaren Karen, jag rider en islänning (Guinness) som jag ridit in själv och tränar och tävlar rätt framgångsrikt, han tillhör gården där jag har hästarna, och så har jag min nya superfina häst Candy - en fantastisk förskotts-examenspresent av Lisbeth! Henne hoppas jag mycket på i framtiden. Just nu rids hon av Anna i Norrköping dit jag åker emellanåt för att träna - min hösttermin kommer bli tung och jobbig så jag får hem henne när utbildningen är klar istället. Jag längtar!
En lång häst-framtid väntar mig, kan det bli bättre utsikter?
Kommentarer
Trackback
