Kuckeliku i nya stallet.
Jag har flyttat hem min häst till ett nytt stall utanför Staffanstorp, där det finns fler träningsmöjligheter (ridvägar, belyst paddock, RIDHUS, hindermaterial, ett par vänner till mig och tränare). Lugnet är över, kan man säga, på gott och ont.
Innan, på Torkelstorp, rådde jag över alla hästar själv tillsammans med gårdsägarna som stod för fodring, gödselhantering, in-och utsläpp, täckesbyten. Jag tränade och red, skötte hästarna och mockade. Inga konstigheter. Tog lite mer tid för mig dock, men Emma fick bo gratis där. Tyvärr fanns där inga bra träningsmöjligheter om man inte åkte iväg med hästen till ridhus 20 min bort, men har man mycket att göra med plugg och annat är det ett dåligt alternativ eftersom det tar för mycket tid (speciellt om hästen har åsikter om att inte vilja gå in i transporten).
Så...
Nu står jag alltså i ett "vanligt" stall med "vanliga" hästmänniskor. Och det är nåt man snabbt får erfara: Hästmänniskor har stora åsikter. Om allt. De tycker en jäkla massa hela tiden. Om allt från hur man borstar svansen på sin häst till vilka hästar som ska gå med vilka i hagarna på dagarna. Detta stall är inget undantag. Det hade kunnat avhjälpas om stallägarna satt upp tydligare regler om vad som gäller, men när så inte är fallet är det allas viljor som vill bli uppfyllda - ja ni kan ju tänka er hur det låter. Halleda.
Men det är bara att vänja sig. Jag har ju valt att bli hästveterinär så det här blir bra "förträning" i hur hästmänniskorna ska tas, haha. Så länge ingen häst missköts eller far illa ligger jag lite lågt - för ju fler kockar desto sämre soppa...
Candy i sin nya box
Dags för kaffepaus
När jag började utbildningen drack jag inte kaffe. Jenny och Sofia, som jag satt med på föreläsningarna pimplade som bara den, och hade som "mission" att få mig att börja dricka kaffe - för det hörde ju till när man pluggade, och absolut sen när man börjar jobba. Man är inte vuxen om man inte dricker kaffe. Jag var rätt nöjd med att jag ens drack te...(tack vare alla goda fruktiga teerna). Men trots deras försök att få i mig kaffe på lektionerna med både socker och mjölk, tyckte jag inte om det. Det fanns ju varm choklad i så fall?
Det hela tog fart när jag och Jenny åkte till Rom efter första terminen. Jag provade dricka Cappuccino. Äkta, Italiensk. Inget Bullshit. Så himla gott!!! Jag fick smak för det där - och fortsatte dricka Cappuccino hemma i Sverige (inte fullt så gott, men jag vande mig). Cappuccino finns ju inte överallt (om man inte går på caféer), så det gick över till att dricka bryggkaffe med mjölk i.
Saker och ting blir så mycket enklare när man dricker kaffe - för man blir ju bjuden på det överallt! Och så gott, varmt och uppiggande det är att dricka det på föreläsningar!!!
Dock finns inte mjölk riktigt överallt, - nu är det hardcore som gäller - jag dricker kaffet svart. Inga krusiduller.
Smakar gott, Luktar gott. Enkelt. Praktiskt.
Jenny och Sofia har lyckats. I´m addicted.
Vill man så går det!
Man måste tänka ut vad man vill göra med sitt liv (eller sitt jobb eller ridning eller vadsomhelst). Man måste ha mål. Har man inget att sikta mot kommer man ju ingen vart. "Sikta mot himlen så når man kanske grantopparna iallafall"! Eller "Friskt vågat, hälften vunnet..." Sen måste man tänka ut hur man själv ska göra för att komma dit. Vilka olika möjligheter finns det? Kan man göra på nåt annat sätt? Med lite vilja, abmitioner och fantasi kommer man rätt långt. Man kan praktisera hos nån för att visa framfötterna, skaffa kontakter. Nätverka som det heter, inte att underskatta!
För egentligen, vad finns det för anledning att inte våga ta steget? Varför ska man inte göra det man verkligen vill med sitt liv? Ska man sitta och vantrivas på ett jobb och längta till något annat bara för att det är bekvämt? Livet är för kort för det tycker jag. Man ska ändå spendera så mycket tid av sitt liv på att jobba, så varför inte ha ett jobb att trivas med. Jag har tex hört folk säga, som velat bli kanske läkare eller veterinär, att utbildningen tar för lång tid. Men tänk - ska man sitta i 5,5 år på ett ruttet jobb, eller få tummen ur och gå utbildningen? Den tar ju ändå slut och så får man ju jobba med det man egentligen vill. Nu är jag snart klar, och de som sa det där sitter kvar på sina ändor på sina tråkiga jobb och längtar fortfarande efter ett bättre liv.
Jag har själv kämpat. Det var/är inte lätt att komma in på veterinärutbildningen. Jag har velat bli veterinär sen jag var ung, och bara veterinär (gjorde i och för sig ett förvirrat försök att komma in på polishögskolan för att bli ridande polis efter ett par avslag på min ansökan in på veterinärutbildningen, men ändå). Jag har alltid varit ambitiös i skolan, läste Naturprogrammet i gymnasiet, men mina betyg var inte topp- så jag kom inte in på utbildningen. Inte året efter heller. Försökte komma in på intervju via högskoleprovet, men när jag fick de poäng man skulle ha la de ner den ansökningsvägen. Jag sökte till Uppsala 6 gånger (ansökan var en gång varje år, de tog in 80 st, man skulle ha max-betyg och de fick lotta platserna bland dem som hade max). Så mina försök eller ambitioner att läsa upp betygen kändes lite meningslöst (eftersom jag dessutom inte ens fick läsa upp betygen på komvux, det var "för bra" att ha VG i betyg i kemi A, och jag hade ju MVG i kemi B... suck). Motgångar alltså. Men så får man ju börja tänka om, hur ska jag göra istället? Jag såg till att jobba med hästar (galoppstallet och sen ridskolan) samt med kor för att få erfarenheter. Och alternativet att läsa i Köpenhamn kom på tal. Jag sökte dit - och tack vare att jag jobbat med för yrket relevanta jobb, och hade tillräckliga betyg för den kvoten med arbetslivserfarenhet, så kom jag äntligen in. Och om ett halvår är jag färdig veterinär - jag ska få ägna mig åt mitt drömjobb och göra det jag verkligen vill!
Det gäller att inte ge upp, ha mål och kämpa för dem, och ha en inställning att det man vill är möjligt.
Det blir vad man gör det till, om man verkligen vill!
nu vill jag rida!!!
Igår red jag dressyrlektion för en ny tränare - hon var fantastisk!!! Nu är jag såå sugen på att fortsätta rida och träna - hon kan komma var 3e eller 4e vecka...
Hon heter Thina Alsterfeldt, sitter i rullstol, är förlamad från midjan och ner och har endast 15% funktiion i överkroppen (ridolycka i hoppning) - hon rider ändå dressyr på frieserhingstar på hög nivå. Snacka om att kunna kommunicera med hästen - och det var precis vad träningen igår gick ut på. Med bara små, små hjälper, få i taget, fick jag hästen att jobba rätt - så enkelt men också svårt - det gäller att ha koll på sin egen kropp... Kul var att jag fick massa beröm för hästen, jag har ju ridit in och tränat honom själv, hon tyckte att han var fantastiskt lyhörd och känslig och väldriden! Så nu är jag sugen på att fortsätta träna och utvecklas, hade varit kul att fortsätta träna och utveckla Guinness, men han är ju inte min och det är ju Candy jag vill satsa på så är jag sugen på att få hem henne redan...!
Mitt drömjobb!
Jaja, det är i allafall överstökat, nu är jag på hästkliniken på min "modul 2" av hästinriktningen ("differentieringen", på kliniken kallas vi "diffarna")
Jag har redan fått göra så mycket! och lärt mig massor! Och lyckats ställa diagnoser och differentialdiagnoser. Känner mig rätt duktig faktiskt, det kommer bli en fantastiskt rolig termin och jag är så glad att jag snart ska börja jobba - det ska bli så himla kul! Jag är dessutom mer motiverad än nånsin att plugga och lära mig ALLT om häst - synd bara att alla bra böcker jag vill ha är så dyra...
Eftersom vi är diffare så får vi göra alla procedurer (som annars inte de som har sina "hästveckor" - de veckor som alla får göra på utbildningen - får göra.) T.ex har jag gjort abdominocentese, ilagt venkatetrar, ilagt naso-gastrisk sond och magpumpat vid koliker med överfyllda magar, jag har styrt och gjort cysto-och gastroskopi, lagt nervblockader mm mm. Och nu är jag "bara" på internmedicin, sen kommer jag vara i kör-praxis, på kirurgi och ortopedi med!
Jag är så glad för att jag ska bli (häst)veterinär. Och snart börjar det "på riktigt"!!!
