Mu?
Sitter på tåget på väg till Norrköping, där jag ska träna med Candy för Anna. Ska bli kul! Hästen är redan där, hon får stanna och tränas av Anna under tiden tills plugget är klart till jul då jag hoppas ha lite mer tid (?) och bara satsa på henne (inte tre hästar...). Åker långsamma tåget (billigast) och det är så...sövande...ZZZzzZZZ...
Så jag somnade givetvis. Eller inte helt, men liksom "på gränsen", sådär djupslumrar, tills jag hör ett avlägset "Mmmmöööööööööööööööööööööhhhhhh..."
Jaha.
OH Shit det är ju JAG som låter!!! Men så himla pinsamt! Plötsligt är jag klarvaken, tittandes generat omkring. Damen bredvid log lite. Andra låtsas som ingenting och kollar bort. Och grejen är att det har hänt förut. Hur styr man sånt? Nu vågar jag inte försöka somna mer, sådär kan jag ju inte låta. Hur gulligt var det liksom? Oh my, låter jag så hemma också???
Aah, nu hör jag minsann någon annan som är på väg att börja snarka i tågkupén, aha! Inte bara jag som gör ljud när jag sover. Och som tur är dreglar jag inte i alla fall..-inte vad jag vet om...
Fler som delar denna erfarenhet?
Hästlukt - Mysigt!
Nu ska jag ta tag i sista tvätten i tvättstugan - har varit duktig och tvättat massa hästschabrak och häst-täcken, bara det att jag precis kom på att jag inte vet var de ska torka... "Häst-luktiga-grejer" är inte välkomna att ligga och lukta hemma hos oss (förstår inte det där? det luktar ju mumma!), dessutom är de fortfarande håriga av all fälld vinterpäls och jag har ju varit ännu duktigare och faktiskt dammsugit och skurat hemma idag... Så jag måste försöka klura ut nåt, och dessutom skölja ur maskinerna efter mig - bloggen får vänta...
Mmmm vilket väder!
Folk satt ute med bar överkropp och gick omkring med t-shirts idag! Härligt, eftersom det varit lite svalare ett tag (15 grader, idag var det 22!) Så jag tog för första gången i år på mig min somriga jeans-jacka när jag åkte till jobbet (det blir ju svalare på kvällen så den skulle vara bra att ha då).
Vilket misstag. Det var faktiskt fint väder hela dagen, tills jag skulle sluta jobbet vid halv nio. Då fullkomligt ösregnade det och åskade och blixtrade. Och jag har en promenad till tåget på 10min plus en cykeltur från tåget på 7 min på min hemväg...
Tur ändå att det var hem jag skulle och inte till jobbet! Dyblöt och kall kunde jag hoppa in i en varm dusch, ta på mysiga varma kläder och dricka en kopp te när jag kom hem. Mmmm! Man uppskattar att vara hemma mer när man varit ute!
(försöker intala mig det hela vinterhalvåret också när jag ska ut till stallet och rida i ur och skur, mörker och blåst...)
Mina hästar och en... hypokondriker?
Nä, det är inte lätt att vara veterinär med egna djur. Dessutom, när jag faktiskt upptäckt nåt (som när Emma fick ett stort sår över höger bakkota förra året när hon kom lös och härjade runt gården några varv), så blir man lite nojjig - vad ska jag göra nu!? I vilken ordning? Vilka material? ska det sys eller bara läggas förband? Ska det läggas förband eller lufttorka??? En så enkel sak blev så svår när det väl kom till kritan. Jag har ju som sagt inte så många erfarenheter att något "sitter i ryggmärgen" än (bävar inför min första kritiska kolik-patient på egen hand...när det är på liv eller död!).
Emmas sår tvättade jag så rent jag kunde och bedömde att såret behövde undersökas djupare om det var andra strukturer än hud inblandat (senor,led, blodkärl, nerver) samt att det faktiskt borde sys. Så jag ringde ut distriktsveterinären (eftersom jag själv inte får ge bedövning eller lugnande medel som ofärdig veterinär) - givetvis på jourtid. ..
Han kom ut, undersökte såret, tvättade rent, sydde, la på förband och gav mig en hisnande räkning. Och jag fick gå och köpa mer (dyra) förband att kunna byta med. Ett par dar senare när jag skulle byta igen hade stygnen gått upp. Såret satt ju på ett ställe där hon böjer benet när hon går, så det måste ha dragit i såret varpå stygnen lossnat. Såret var nu för "gammalt" för att kunna sys igen, så här stod jag nu med en öppen sårläkning som jag fick tvätta titt som tätt och lägga nya förband på som absorberar, eftersom såret såklart börjat vätska. Dessutom, efter ytterligare ett stycke tid, bildades det svallkött i såret som hindrar läkningen. Så jag fick köpa en ap-dyr kräm som hämmar sådan växt och fortsätta behandla och lägga om (med dyra förband bör tilläggas). Det tog nästan två månader innan såret försvunnit helt. Pust!
Ett par månader senare fick Emma kolik. För första gången i sitt 21-åriga liv. Hon låg och stönade platt på sidan i en snöfylld hage (mycket olikt henne) så det var bara att börja undersöka för att försöka ta reda på hur allvarligt det verkade vara (kolla slemhinnefärg och -fuktighet, ta puls, andningsfrekvens, tempen, lyssna på magljud med stetoskop, kolla hur uttorkad hon är mm). Det mesta var normalt förutom att hon pustade väldans och att tarmljuden var lite nedsatta. Så det var inget akut (tur!) - Emma fick ledas runt ute för att se om magen skulle komma igång. Tyvärr gjorde det inte det så efter ett par timmar åkte jag in på kliniken med henne, där hon fick dropp och blev rektalundersökt - hon var förstoppad (i Colons flexura pelvina). I med paraffinolja via näs-svalgsond, i med ljummet vatten, mer dropp med b-vitamin i och lite smärtstillande och kramplösande. Sen lossnade förstoppningen med råge...och Emma pustade ut (både bak och fram!).
Det har hänt mer grejer sen dess, varje gång har jag först blivit nervös, men faktum är att jag trots nästan enbart teoretisk utbildning har ett hum om vad och när saker behöver göras. Jag hoppas det håller i sig även senare i min karriär, att jag kan lita på "magkänslan" och gräva fram kunskaperna. Så jag kan med gott samvete lita på både "skomakarns barn"-varianten och på hypokondriker-Christine. Kanske till och med är bra att kombinera dem lite? Inte blåsa upp sig över småsaker och ta tag i det som behövs istället.
Ett nytt mysterium med Guinness har dykt upp, jag har mina misstaknar om vad det är men jag återkommer om det efter att jag vet lite mer! (ska in på klinik med honom för att kunna bekräfta det).
Mina hästar ger mig massvis av veterinär-relevant erfarenhet
(på gott och ont förstås, det bästa är ju om de alltid var friska och hela..)!
Dessutom...ser jag fram emot att det kommer bli billigare att vara min egen veterinär till mina djur sen och slippa hisnande räkningar... ;o)
I love schlager!
Men jag tycker det var lite trist att inte Sveriges låt med Malena Ernman kom bättre till.. Vilken flopp. Alla mina favoriter kom dåligt (Sverige, Litauen, Albanien). Har jag dålig musiksmak!? Eller svenskarna? Vi som är involverade i all (nästan känns det som) musik världen över, varför floppar vi år efter år i denna stora festival - vi som är schlagerlandet nummer ett??? Mystiskt. Schlageryra var det iallafall, jag hade laddat upp genom att spela Norges bidrag på repeat två dagar i rad innan finalen (stackars min tentaläsande sambo....) hihi.
Tillbaka till vardagen igen då. En till kursvecka på slakteriet i Roskilde väntar, stallet efteråt (skönt att det är ljust på kvällarna nu, jag hatar vintern här). Kanske ett par busspass till kr.himmelsf. för att till helgen gå ner på "Ribban" och Malmö international horse show och kolla på fältävlan där. Full rulle som vanligt :o)
En titt i slakteriet.
Trots att det luktar död och är fullt av blod överallt samt att jag avskyr vad vi gör med djuren (det är rätt obehagligt egentligen att se denna industri, hur stora kroppar åker omkring upphängda i taket i hundratals på löpande band), är jag ändå en smula fascinerad över hela slaktproceduren. Det känns bra att veta hur det går till. Eftersom jag antar att "ni köttätare" inte kommer besöka något slakteri för att se hur det ni äter kommit till, tänkte jag kort beskriva "kedjan":
I Roskilde slaktar de svin, och de föses en och en in i en kammare/sluten hiss, vari de blir medvetslösa av koldioxid. Sen hängs de upp i taket och halspulsådern skärs upp så livet kan rinna ur dem. Jag måste säga att denna avlivningsmetod känns mer behaglig än för korna, som skjuts med bultpistol (Blir man inte lite sjuk i huvet av att stå och se dem i ögonen och skjuta dem, en och en, i hundratals hela dagarna? Den synen är obehaglig kan jag meddela, de ramlar ihop av medvetslöshet, ögonen rullar in i ögonhålorna och de ligger och krampar och sprattlar tills man "avblodat" dem (det är avblödningen de dör av, inte bultpistolen). Iallafall, efter avblödningen doppas grisarna i ett skållhett bad, så att huden blir mjuk. Efter badet hamnar de i en maskin där de tumlar runt och blir "rakade", för att fortsätta in i en brännkammare (1200grader) så de får en "smakligare" färg (vem vill äta babyrosa svål?) Sen spolas de av i kallt vatten, och härifrån börjar själva slaktarbetet där gubbar står på löpande band och tömmer grisen. En tar ut tarmar, en tar ut "plucks" (lungor, lever, hjärta, njurar osv), en klyver grisen i två delar ,sen åker grisen igenom veterinärkontrollen för att kunna få stämpel om den är ok eller om grisen ska kasseras. Klövarna kapas och så hängs den in i ett kylrum, i väntan på ytterligare styckning och packetering för att sen hamna i en butik, nära dig.
Det funkar i princip på samma sätt för ko, förutom avlivningsmetoden och att de "avhudas" innan delningen av kroppen.
Kursen har hittills varit väldigt givande. Jag tycker - trots att jag inte äter kött - att det är viktigt att veta och se hur det går till. Jag kan jobba för att djuren ska ha det bra fram till de dör (uppfödning, djurhållning, djurskydd, transporter, hantering och slaktprocedur) och att de slipper stress och onödigt lidande.
För ska vi som människor ha djur, tar vi samtidigt på oss ett stort ansvar. Djuren ska skötas på bästa sätt och få utlopp för sina naturliga behov och ha dem i en för djuren anpassad miljö. Många skaffar husdjur utan minsta kunskap om hur de ska skötas, vilket självklart går ut över djuret. Man "förmänskligar" dem eller ger dem inte tillräcklig stimulans eller motion eller har dem i fel miljö. Borde man inte införa något slags test innan männsikor skaffar djur, egentligen? För djurens skull?
på besök i ett litet ko ("kreatur-")slakteri på Själland.
Allt kräver planering?
Hur ska man ha råd och tid med allt? Hur gör andra???
Det har diskuterats fram och tillbaka, stötts och blötts. Jag själv vill alldeles för mycket för att det verkligen ska gå med allt, men om jag sänker kraven lite och ändå har alla kategorier med, går det inte då?
Jag känner att jag inte orkar tänka på allt som kanske inte går just nu, utan vill istället "köra på" och möta problemen när (om) de kommer och ta den huvudvärken och lösa det då i så fall. Vill man så går det. Eller?
Ja det måste det göra. Om man tror på att det löser sig så måste det väl göra det.
Det är svårt att planera hela sin framtid på en gång, när det ändå inte kommer bli som man tänkt sig. Det kanske till och med blir bättre!
Ja, så är det. Ta dagen som den kommer och ha skoj på vägen mot målet. Mitt mål är ju att ha alla mina kategorier med i mitt liv: jobb, hus, familj, vänner, häst, tid, pengar.
Det ska väl inte vara så himla svårt...?
En veterinärs mödor med världens bästa arbetskollegor djuren.
För att fortsätta på snuskteman så tänkte jag för alla oinvigda berätta lite om hur det egentligen är att vara veterinär(-student). Du kanske till och med sitter och drömmer om att bli veterinär? Eller ångrar att du inte blev det? För många har nog en vision att man plåstrar om gulliga små djur med stora ögon. Det gör man också, och det är jättekul (och synd om djuren förstås, men det är ju därför veterinären finns så de kan bli friska igen)! Men så finns det ju fler saker en veterinär måste göra. Här kommer lite fler exempel än de jag tidigare skrivit om:
*slakteri - här ska veterinären kontrollera djurskyddet, evt skadade/sjuka djur, kontrollera köttet mm
*Avlivningar - man måste tyvärr ibland avliva eller nödslakta ett djur (detta är det jobbigaste tycker jag, speciellt om man måste göra det med bultpistolen och den efterföljande avblödningen, det är en så... dramatisk metod. Dock snabb.)
*patologi - obducera avlivade/självdöda djur för att fastställa dödsorsak. Inte sällan har djuret börjat ruttna om den självdött, med den fantastiska lukt därtill (läs kväljnings-stank). Vill inte ens försöka beskriva den med risk för regurgitation eller vomitus (uppkast, fler knasord här!).
*rektal-undersökning - ja det ska göras rätt ofta. Vid koliker, dräktighetsundersökningar, ultraljudsscanningar mm till och med på hund ska man in och pilla med fingret (kolla tex prostatan). Måste ju påpeka att det tydligen är standard vid magont om man går till läkaren också... Bara så ni vet - beware!
*Analsäckstömning - på hund, samt behandling eller extirpation av dem (se där, ytterligare ett knasord! betyder att man tar bort dom). Dessutom lukten från sekretet ur analsäckarna... Mmmmmh!
*kläderna - totalt osexigt (?) att gå omkring i stora stålhättestövlar, overall och ett långt gummiförkläde med lång plasthandske på vänsterarmen. Och kanske lukta var eller bajs med fint brunprickigt mönster på. Som sagt, Ingen glamour.
*Obstetrik och repro-kursen, som jag ju redan skrivit om, men värd att nämnas då den var så...udda
*klösa-bita-riva-sparka-osv. ja tänk vilka risker vi kan utsättas för när vi ska hantera de stackars sjuka djuren! Har man otur kanske man får in en mördarbakterie på köpet i såret?
*kanylstick - ja ytterligare en risk om man råkar bli stucken själv för att djuret man ska sticka är lite livligt eller nåt. Väldigt spännande vad som händer beroende på vad kanylen innehöll - Låt oss säga, Somnulose? Pentobarbital? Eller varför inte etorfin?
*djurägare!!! - inte att förglömma denna kategori. Jösses vilka människor man får träffa. Alla möjliga typer med alla möjliga åsikter och orsaker och historier. Gärna hela djurets livshistoria eller varför inte få höra om lilla Fiffis bästis Karo som har varit med om bla, bla, bla.... Och förresten, inte bara djurägare när som man träffar när man arbetar.
När folk, t.ex. på en fest eller middag, frågar vad man gör, och man svarar att man ska bli veterinär, så börjar många berätta alla deras historier med deras djur. Om när de ridit nångång. Om att de haft en katt som gjort si eller så. Om deras möte med en ko. Eller när de åt en ko. Och så vidare...
Har jag glömt något nu?
Jo ni kanske undrar varför jag alls vill bli veterinär och utsätta mig för allt o-glamourigt frivilligt??? Jo det har jag svar på!
- Kärlek.
För trots allt är det värt det, när man lyckas hjälpa det sjuka djuret och en ledsen djurägare blir glad igen. Och att få arbeta och vara hela dagarna med djur (i mitt fall hästar <3 ), kan det bli bättre?
Korvstoppningmetoden
Jag satt häromdagen och tänkte på alla nya ord som jag lärt (?) mig under min utbildning. Inte bara alla fina medicinska termer och kroppsdelar på latin (väldigt logiska), men också alla organismer (virus, bakterier, parasiter) läkemedel/farmakologi (där fanns verkligen ingen logik!) och olika sjukdomar. Och på det mesta finns givetvis ett enklare svenskt/danskt namn, som vi också ska kunna så vi kan berätta på ett förståeligt sätt för djurägarna vad problemet är. Ja just det. Jag har lärt mig att förstå och tala danska också! Inte illa.
Undrar bara hur mycket jag kommer ihåg? Vet inte om korvstoppningsmetod inför tentor gör att man minns det långt i efterhand. Men hur ska man annars memorera hundratals nya konstiga namn inför en tenta?
Jag menar, hör här bara:
Musculus Sternocleidomastoideus, Os pisiformis, Strongylus Vulgaris, Acepromazine, Benzimidazole, Clostridium Botulinum, Parascaris Equorum, Habronema, Ischemi, dorsal dislokation av palatum molle, Histologi, Dystoki, Foetotomi, Mastit, Ostertagia Ostertagi, Caecum, Cercarier, Suturer och Ligaturer, Laminitis, quo ad tempus, Abcess, Antihelmintika, Appertura Thoracis Cranialis, Epiglottis, Cysticercus Bovis, Enterobius Vermicularis, Emasculator... och tusentals lika knasiga till.
Pust. Men, överraskande nog, så har jag märkt även här, att jag kan mer än jag tror. "It rings a bell" så att säga (ellerhur, mina kollegor, ni kan orden ovan va?) För trots allt så används de flesta benämningar i arbetet som veterinär. Alla läkemedel på kliniken, veta vad man ska slå upp i internationell litteratur, förstå internationell medicinsk litteratur, fylla i formulär på vad man vill kolla på labb (då används alla latinska namn på parasiterna, bakterierna osv).
Rätt fantastiskt ändå. Vad man kan lära sig. Och hur mycket mer jag kommer lära mig!!!
Ser fram emot att bli specialist på häst så småningom.
Jag jobbar på det, håll till godo!
Snipp,snapp,snopp.
Sokkadís, mamman till isisen jag rider, har fått ett föl till. Bengt ringde mig i torsdags morse och berättade den glada nyheten, ett litet sto! Jag åkte ut på eftermiddagen, de var ute i hagen och man fick inte komma nära, "Sokka" är väldigt överbeskyddande. Men söt var den, väldigt pälsig och låååånga ben (rätt stor faktiskt för att vara nyfödd!).
På fredan hördes vi igen, den hade "trippat ut på tå i hagen som en riktig liten prinsessa!" Gott att höra.
På lördagen åkte jag dit igen, skulle tävla hela dagen med Guinness (aka "Egill"). Upp kl 4.10, lastade häst 5.30, borta hela dagen (det var inte så skjysst att jag först fick tävla i första heatet kl 8.30 sen vara funktionär i sista klassen 17.30.... menmen). Väl tillbaka i stallet kl 20.30 (lång resväg) hjälpte jag till att ta in alla hästarna. Vi stod utanför boxen med Sokka och fölet och pratade och tittade på den lilla söta.
"Men den har ju ingen snippa!" säger jag. "va???"undrar Ingrid och Bengt i en mun och ser ut som frågetecken. "ja, jag är helt säker att det är en hingst". För att bevisa det gick jag in i boxen, lyfte lille svansen för att demonstrera; "bara en prutt!" och så kikade jag mellan bakbenen, mycket riktigt fanns där en liten pille. Bengt blev generad, han hade ju känt där när den fötts, och konstaterat att det var navelsträngen.... Hahaha!
Vi hade väldigt roligt åt det ialla fall. Ännu skojigare är att massa folk varit dit under fredagen för att se det lilla underverket. Men en hingst är det iallafall! Han har inget namn än, men det blir nog något som har med "snabb" att göra, han rör sig som ett skott i hagen. Och busig är han.
Så himla mysigt det är med hästbebisar!!! <3
Här är han, bara nån dag gammal:
Sokkadís med sin lille kille
Mitt val - Vegetarian
Men så hade vi den här kursen, "Veterinaermedicinsk videnskabsteori". Den handlade om olika etiska och moraliska teorier, och vi presenterades olika scenarion varje vecka som vi fick diskutera utifrån dessa teorier, men också ventilera egna åsikter. En mycket bra kurs, måste jag säga.
Många scenarion är sådana som vi kommer stöta på i arbetet som veterinärer, t.ex. när är det dags att avliva sitt djur? Ska man välja att cancerbehandla sin 12-åriga hund? För vems skull??? Människor som har sina djur som sexpartners (förekommer faktiskt, usch och fy), det överdrivna ras-avlandet med lidande för djuren som konsekvens (perserkatter, mopsar, bulldogs och andra kortnosiga djur som måste opereras för att kunna andas normalt, Belgian Blue kor och bulldogs som måste förlösas med kejsarsnitt, schäferhundar med mer och mer sluttande höfter som ger höftproblem, osv), och det här med slakttransporter.
Vi fick se en film, lite som "uppdrag granskning" i Danmark där man smygfilmat transportfirmor, och vi fick se hur de för att tjäna pengar bokstavligt kastade in grisarna i lastbilen för att få det att gå undan lite, ungefär 100 st för många än vad som var planerat, så de fick kravla runt på varandra därinne. Dessa grisar är uppfödda för att bli slaktade, och har i många tillfällen knappt haft någon yta att röra sig på, så de är muskelfattiga och har urlakade skelett. Det är inte svårt att räkna ut att många grisar bryter ryggar och ben under dessa transporter. Slaktkycklingar samlas ihop med maskiner som liknar en biltvättborstar, med vilka de "sopas" in i burar via löpande band, som dessutom speedas upp så kycklingarna fullständigt skjuts som kanonkulor in i burarna, också här alldeles för många i varje och skador på djuren som följd. Uppfödning idag har dessutom gjort att slaktkycklingarna växer väldigt snabbt och blir mycket tyngre än en ekologiskt "framtagen" kyckling, så deras ben inte hänger med och de kan inte stå/gå.
Förkastligt tycker jag! Jag vill inte vara en del av den här köttindustrinom den ser ut såhär. Det finns ju "bra" transporter, slaktdjursuppfödare och djurhållning, men det står inte alltid på paketen man köper. Jag väljer att sluta helt. Men det är inte min enda anledning att sluta. Detta var den etiska biten.
Moraliska biten: Tänk er att det kom utomjordingar hit, och att de var överlägsna och smartare än oss (enligt dem själva). Ger det då dem rättigheten att äta oss??? För det är väl precis så vi gör med djur? Har inte alla rättighet att leva, egentligen? Argumentet att "djur äter också djur" håller inte här tycker jag, för vi som människor har ju ställt oss över djuren (det är däför vi inte kallar oss djur fastän vi alla är däggdjur), vilket betyder att vi kan ta etiska och moraliska ställningstaganden. Vi kan välja att inte äta dem av dessa orsaker.
Sedan andra terminen på utbildningen tycker jag dessutom att det är lite oläckert att äta muskler. Kroppsdelar! Vi stod nämligen varenda eftermiddag i två terminer och dissekerade alla möjliga djur (mest hundar, det var inte mycket kvar av dem sen när kursen var slut... men de ska ha ett stort tack som lärt oss mycket). Det blev ingen skillnad på muskler som kroppsdel eller någon annan, allt var likdelar och hade ju tillhört ett djur med personlighet som någon tyckt mycket om. Dessutom känns det konstigt att äta sina patienter???
Kan ju tillägga, för att provocera lite, hur de som äter kött kan kalla sig riktiga djurvänner???... Hm. Man kan istället kalla sig kattvän, hundvän, hästvän osv. Det vore mer rätt.
(Har dessutom klagomål på en del djurhållning, hantering och ridning av hästar, men det återkommer jag till i nåt senare blogginlägg. Sålänge kan ni läsa Bo Tibblins inlägg i senaste numret av Ridsport från 30 april - mycket bra).
Fler anledningar: Det är miljöovänligt! Visste ni att köttproduktionen står för hela 18% av alla växthusgasutsläpp? Och att det är lika mycket som världens alla transporter??? (Källa: FN:s livsmedelsorgan, FAO).
Sen är det ohälsosamt. Att äta rött kött ökar risken för tjocktarmscancer, och rekommendationen är att äta mindre än 500 gram i veckan. (Källa: Världscancerfonden/World cancer research fund, WCRF).
Nej, jag har inte ångrat att jag slutade äta kött. Hur jag klarar mig från alla de goda rätterna jag räknade upp? Det finns jättebra substitut på marknaden numera! Kolla i frysdisken efter vegetariskt, se där ligger korvar, hamburgare, "kött"bullar schnitzlar och annat skoj, som inte alls smakar illa! Korven är god att grilla t.ex. Det finns dessutom tofu som man kan marinera, och olika torrvaror (sojaprotein) som har alla dess former och konsistenser som man vill ha. Vi använde det till Fondue förra veckan, gick utmärkt och ingen skillnad från kött såg man heller! :o)
Min mening är inte att propagera att alla ska sluta äta kött. Men jag tycker att fler ska veta var det kommer ifrån, och alla som äter kött borde göra ett studiebesök på ett slakteri. Och att man kanske kan äta lite mindre kött. Välja kött man vet exakt var det kommer ifrån, kanske välja vilt lite oftare (som jag anser har levt sitt naturliga liv och inte, förhoppningsvis, lidit innan de skjutits). Fast i lagom mängd förresten, om alla skulle gå över till att bara äta vilt har vi inga djur kvar i skogen sen....
